Förlossningsskada del 3 - slutet gott

"Ida, nu är det dags att vakna". Klockan var 11.30 när jag sakta slog upp ögonen, 1½ timme sedan jag somnade. Det pep runtomkring mig, sköterskorna gick lugnt runt och tittade till alla patienter. Jämte mig grät en tjej och skrek hur ont hon hade och bad efter mer smärtlindring. Efter en stund var hon superglad och hade aldrig mått bättre i sitt liv, innan hon somnade igen. Jag var trött och torr i munnen men allt kändes förvånansvärt bra. Dock kände jag mig enormt ensam fortfarande, jag trodde att jag i alla fall skulle få träffa Claes på uppvaket. Men jag fick istället ligga och vakna till liv i en halvtimme innan jag fick smörgåsar, te och saft. Massa saft. Efter en stund kom läkaren och hon berättade att hon klippt upp mig och sytt igen 5 stygn. Hon talade också om att jag var felsydd, helt snett. Men hon var glad och positiv och det smittade av sig!
 
Efter några minuter blev jag såklart kissenödig och ville åka hem. Så 12.30 fick jag äntligen börja gå mot omklädningsrummet, lite vinglig och dann. Jag fick kissa, äntligen träffa min sambo och det var sedan dags för venkatetern att tas ut. En stund såg jag stjärnor, sus i öronen och var nära att svimma av, men det gick bra till slut. Nu ville jag bara hem till mina föräldrar och få träffa min lilla tjej igen!
 
Morfinet höll i sig, lokalbedövningen nertill likaså. Men till min lättnad så kom aldrig någon sådan där smärta som jag hade föreställt mig. Visst har det ibland känts att allt inte är läkt, men jag har ändå kunnat leva normalt. Så pass normalt att det nästan känts överdrivet att vara två hemma för den sakens skull att jag inte fick bära tungt. Är det såhär det ska kännas? Första tiden efter en förlossning är det naturligtvis annat som kroppen kämpar med, än att bli sydd. Men jag har ändå upplevt just den delen som en stor del till varför jag haft ont och haft en obehaglig känsla. Nu håller jag tummarna för att det här ska läka fint och gå vägen, hittills är jag så himla positiv!
 
Nu återstår bara tankar om jag ska orka ta det här vidare och kämpa för min rätt?

Förlossningsskada del 2 - operation

I fredags satt vi där i väntrummet till dagkirurgen. Magen kurrade, jag hade inte ätit på 12 timmar. Oron växte sig bara större när en sköterska ropade upp mig. Jag fick veta att Claes inte skulle få vara med mig mer vilket kom som en snabb chock för mig. Han blev lite nervös själv och började rabbla upp hur viktigt det var att de visste att jag var nålrädd, att jag känt en stor rädsla inför operationen och ville ha lugnande. Han fick till svar att jag skulle sövas, något jag fått veta tidigare att jag inte skulle bli. Jag hade aldrig blivit sövd förut och fick ett hugg i magen av oro. Jag blev gråtfärdig när Claes fick lämna mig där i korridoren och jag följa efter sköterskan in i ett litet omklädningsrum med en dator där jag fick gå igenom viktig information inför min operation och narkos. Jag fick ta på mig långa strumpor, en sjukhusskjorta, tossor på fötterna och sätta upp håret i en knut på huvudet som sedan skulle få prydas av en mössa. Sedan fick jag Morfin, två Alvedon och en tablett mot illamående innan vi gick genom en korridor till operationsrummet. Jag kände mig som den mest ensamma i världen..
 
Jag var nervös och skakade som ett asplöv när jag fick lägga mig ett gynstolsliknande operationsbord, ledd av en mycket mysig personal som fick mig att lugna mig litegrann. När de skulle sätta venkateter i armen för att ge mig olika läkemedel, började jag känna mig yr och fick ur mig hur rädd jag är och att jag förr har slagit till de som stuckit mig. Tillsammans med en annan kvinna gick det ändå ganska bra. De höll om mig, höll mig i handen och lät mig krama deras händer så hårt jag kunde. Sedan fick jag en blodtrycksmanschett runt överarmen, EKG-elektroder på bröstet och en klämma på mitt finger. Här någonstans fick jag ur mig att det kanske vore bra för dem att veta att mitt hjärta slår i otakt, eller ett extraslag. De tog det med ro och jag fick en mask där jag fick andas in syrerik luft samtidigt som jag fick läkemedel som kunde få mitt hjärta att rusa och min mun att bli torr. Narkossköterskan talade om för mig att jag kommer få narkosmedel insprutat genom venkatetern och att jag strax kommer att känna mig trött. Den andra narkossköterskan talade lugnande med mig hela tiden och tidigare ställt frågor om Leia. Strax innan jag började känna mig trött sa hon "sov gott och tänk på din fina dotter". Jag fick tårar i mina ögon och såg strax därefter att lamporna i taket började snurra, sen var jag borta.
 
Fortsättning följer...

Förlossningsskada del 1 - något är fel.

Ni som följt mig i alla fall sedan Leia föddes, vet att jag hade en drömförlossning. Under min graviditet var jag aldrig orolig för förlossningen, knappt en enda tanke. Visserligen föddes hon tidigare än beräknat och jag kom aldrig till den gränsen då jag gick över tiden och hann tänka så mycket. Leia kom 2½ timme efter att vi kommit till förlossningen och min första tanke var "har jag fött barn nu? det var ju inte så farligt som alla säger". Men jag visste ju inte då att redan en timme efteråt skulle istället problemen börja.
 
Redan på BB-hotellet kände jag mig extra dålig av någon anledning. Jag hade svårt att gå, blödde extremt mycket och hade ont i magen. vi kom hem efter några dagar på BB, gick några veckor och man hade börjat vänja sig vid att leva som man mådde. Det var dagar med fruktansvärd mjölkstockning, dåligt med sömn och dagar där jag mest var inomhus på grund utav att jag fortfarande hade ont i de nedre delarna. Jag kom ihåg att de flesta kom igång så snabbt med att leva normalt igen, ut och promenera. Jag själv hade det lite jobbigare att ta på Leia kläder när vi skulle iväg, jag kunde ju inte sitta på huk en längre stund utan att allt domnade bort. På återbesöket visade det sig att jag hade fått en bit över från de sydde som jag fortfarande hade känsel i. Den valde de att försöka bränna bort med frätningsmedel för att den skulle ändå släppa senare. Jag frågade om varför jag hade en känsla av att det drog mellan benen, men fick till svar att det kan ibland vara så för att de ibland måste sy ihop och "dra åt".
 
Några månader efter förlossningen domnade de nedre delarna fortfarande bort när jag suttit på huk eller toaletten en längre stund. Ibland blödde jag. Jag vet inte om jag levde på hoppet, om jag försökte lyssna lite för mycket på läkare som sa att "det kan ta lång tid innan man läker och det känns som förut". När 9 månader gått valde jag att söka mig till gynmottagningen igen. Man ska väl kunna sitta på huk nu? Inte blöda när man går på toaletten? Inte domna bort vid dessa tillfällen? Ha sex utan att gråta efteråt?
 
Det visade sig att det inte alls berodde på den bit som blivit kvar från att se sydde. Under undersökningen hade jag för ont för att jag skulle kunna undersökas ordentligt och jag blödde massvis. Där och då fick jag beskedet att jag skulle få tid till operation. Jag fick inte reda på varför - det visste han inte. Han förstod inte varför jag hade så ont som jag hade, kliade sig bara i huvudet, satt tyst och tänkte vid sitt skrivbord. Jag fick inga svar på mina frågor, jag skulle bara gå iväg och ta prover för att få svar på frågor där. De hade naturligtvis inga svar utan tog bara blodprov och bad mig skriva på papper för att sedan ställas i kö till operation. Det enda jag visste var att jag skulle klippas upp och sys igen, utan att sövas med bara lokalbedövning.
 
Efter det oroade jag mig länge. Till och med så pass att jag ville ställa in alltihop. Strax efter förlossningen när jag skulle sys, fungerade inte lokalbedövningen så jag kände varje stygn, skrek och fick lustgas som till slut fick mig att tuppa av. Skulle jag få gå igenom det ännu en gång? Varför blev det så här? Klockan var strax innan 7 på morgonen då jag blev sydd och hennes pass slutade kl 7, hade hon bråttom?
I början på februari fick jag brevet, inte ens två veckor fick jag på mig att förbereda mig mentalt för det som komma skulle.
 
 
Fortsättning följer..

Kosta någon annans liv.

Idag har vi kört en hel del bil från den ena destinationen till den andra då vi varit på kyrkis, lunchat i stan och veckohandlat med Kikki och Loke. På vägen fick vi se en riktigt hemsk olycka där flera bilar var inblandade på bägge sidor av motorvägen. Någon hade kört in i vajerräcket, någon voltat osv. Detta på grund av blixthalkan som de precis varnat om på radion. På bara någon timme rapporterades det om ett flertal olyckor i närheten.
 
I dessa väderlekar som råder just nu tycker jag inte om att köra bil. Inte för att jag inte litar på mig själv - jag litar inte på andra. Det är långtifrån alla som sänker hastigheten, trots att det är halt, trångt eller andra hinder på vägen. På vägen hem körde vi en annan väg som var halare men betydligt lugnare och vi kunde lugnt och satsat köra hemåt. Men.. helt plötsligt kör en bil upp tätt bakom mig och gör mig lite irriterad. Avstånd är väl det minsta man kan göra för att undvika olyckor, speciellt under dessa förhållanden. Sedan väljer han att köra om två bilar i sträck, på glashalt underlag med skolbarn i. Det var alltså en minde version av skolbuss som hetsat mig och kör sedan om med kort marginal. Han väljer alltså att utsätta inte bara sig själv utan barn, andras barn för fara.
 
Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade tagit ett beslut som hade kostat någon annans liv, i synnerhet inte ett barns. Jag blir tårögd när jag bara tänker på att utsätta någon annans liv för fara för att man har haft bråttom. Mitt barn är det största som hänt mig i mitt liv, något jag kämpat med att få, som jag burit i min kropp och som jag skulle göra allt i världen för. Det minsta jag kan göra och också det allra viktigaste är att göra vad jag kan för att undvika att olyckor händer henne. Vad skulle jag ta mig till om jag visste att någon annan tar beslut som skulle kunna kosta henne livet? 
 

Hur mycket sött är okej?

Bröstmjölken som är det första det lilla barnet får är söt, därför behöver vi inte lära oss att tycka om söta smaker. Alla övriga smaker måste läras in. Det säger ju ganska mycket om varför barn ofta föredrar söta frukter, grönsaker och liknande redan som små.
 
När jag var liten var det lördagsgodis som gällde. En promenad till kiosken och vi fick en minimal påse och fick betala några kronor för ett par godisar. Jag kan inte komma ihåg att vi fick äta en massa fika till mellanmål, det fick man på kalas. Obóy, juice och annat fick vi då och då, men långt ifrån varje dag och det fanns en tydlig gräns hur mycket som fick intas. Snabbmatrestauranger blev man inte direkt bortskämd med, däremot ägnades mycket tid till fotboll och andra utomhusaktiviteter.
 
I dagens samhälle upplever jag det annorlunda. Trots att vi har mycket mer kunskap om mat och vad det innehåller och kan leda till, så äter barn betydligt mer onyttigheter likt dessa än vad vi gjorde förr. Hur kommer det sig egentligen? Är det bortskämdhet? Lathet? Används det som belöning? Muta?
 
Jag kan absolut tycka att ett äldre barn kan få lördagsgodis, läsk och liknande, men det kan räcka med litegrann. Vi har aldrig levt ett liv utan socker och kommer inte att göra det i framtiden heller. Dock har vi dragit ner enormt mycket på godis och liknande och försökt hitta andra alternativ. Lagom mängd, inte för ofta och sunt förnuft tror jag är bäst. Barnet behöver inte äta obegränsat i mängder. Räcker det inte med ett glas läsk, en bulle eller en tablettask? Måste de få välja vilken 2 liters läsk de ska få, plocka sin egen stora godispåse eller få en egen chipspåse som de gärna öppnar innan middagen? Och hur ställer vi oss vuxna till det här? Barn är fenomenala på att göra som vi gör, det är ju en stor del till att de utvecklas, att de härmar och imiterar oss vuxna. Hur berättar vi för våra barn hur vi begränsar och varför? Vart går er gräns? Jag tycker att detta är en jätteintressant fråga!
 
Hur ser ni på det här? Vart går er gräns och varför?
 

Vad är BLW?

BLW står för Baby Led Weaning, vilket kan översättas till barnstyrd introduktion till fast föda. BLW innebär att låta barnets intresse och nyfikenhet styra övergången från amning/ersättning till fast föda. Det handlar alltså om att låta barnet styra tillvänjningen i sin egen takt. 
I början ses maten bara som ett komplement till amning/ersättning och man erbjuder barnet mat i bitar som barnet kan hantera själva (alltså greppvänliga bitar/stavar). I början spelar det inte någon roll hur mycket barnet får i sig utan att de får utforska maten. Matintroduktionen sker när barnet är ca sex månader, är stabil nog att sitta upprätt och har en vilja att föra maten till munnen.

BLW är mycket enkelt då barnet deltar i den övriga familjens måltider och erbjuds samma mat. Matens form, konsistens och smak behövs dock anpassas i början och till en början handlar det om att barnet själv får utforska maten. Men med tiden lär sig barnet koordinationen mellan öga, hand och mun och sedan att tugga maten direkt, till skillnad från skedmaten då barnet använder en sugteknik för att få i sig maten.

Några positiva sidor är:

- barnet får en positiv introduktion till mat
- hela familjen kan äta tillsammans och barnet erbjuds samma mat
- barnet lär sig rätt teknik från början
- utvecklar tidigt ett bra pincettgrepp
- de får smaka på rena smaker och inte allt blandat
- metoden är hälsosam för barnet och leder troligtvis till hälsosammare livsstil även i framtiden

 

Hur använder vi metoden?

Vi började som ni vet med puréer vid 4 månaders ålder. Det eftersom Leia satt så pass tidigt, ville vara med vid matbordet och intresserade sig för maten. Sedan dess har vägen gått upp och ned. Hon har älskar puré, hatat puré. Älskat min puré, hatat min puré. Därefter valde vi att gå in på BLW-spåret, då Leia var 6 månader gammal. Vi har inte gått 100% på metoden dock, då Leia har fått puréer ibland och dessutom inte haft ersättning som grunden hela tiden då hon slutade intressera sig för det ganska tidigt. Men vi har inspirerats mycket av metoden och tycker den är riktigt smidig. Leia kan välja vad hon vill ha, i vilken ordning osv. Man märker redan nu vad hon tycker om och vad hon är mindre förtjust i. Då kan vi lägga undan det ett tag och prova igen om några veckor, då brukar det slinka ner igen. Hennes utveckling från att försöka få tag i maten och tappa allt på vägen, till att fånga små ärtor och föra till munnen är ju otrolig! Jag har startat en ny kategori om just detta under mina recept, där ni kan kombinera era måltider med de mindres.

 

 

En stund till att tänka och rannsaka sig själv

Den senaste tiden har jag provat mig fram på många sätt och vis, men jag har faktiskt fått inse något tråkigt - Leia vill inte längre ha hemmalagad mat. Jag har försökt på så många vis och det hela slutar med att hon efter några skedar bara stänger igen munnen och vägrar. Burkmat äter hon däremot, gärna en hel burk till lunch/middag.
 
Jag har faktiskt varit lite upprörd, blivit frustrerad och undrat vad som är felet. Jag har tyckt om att laga mat till henne, veta exakt vad hon får i sig och kunnat experimentera med maten precis som jag gör till oss vuxna. Jag tror starkt på att ett barn lär sig att tycka om fler olika ingredienser och maträtter om de får testa. Samtidigt som jag haft min syn på saken, har hon blivit mindre intresserad av ersättning och äter det bara morgon och kväll. Helt plötsligt blir det viktigt att hon får i sig vitaminer, mineraler och näring från den vanliga maten hon äter. Jag har lagt ner min själ i att hon ska vilja ha det jag lagat till henne, men igår kände jag mig så egoistisk. Varför kan jag inte bara ge henne det hon tycker om istället för att göra som jag själv känner för? Jag skulle tro att de flesta barn i Sverige faktiskt växer upp på burkmat och de lever fortfarande.
 
För mig är det viktigt att få positiva matsituationer där hon aldrig någonsin känner press att hon måste äta. Jag vill vara en positiv förebild för mitt barn och låta henne smaka på det som hon är intresserad av. Jag vill ha matsituationer i lugn och ro både för oss vuxna och för henne, för oss alla. Jag tror att vi föräldrar påverkar våra barns aptit både positivt och negativt genom vårt förhållningssätt då vi är deras förebilder. För mig ska en matstund ska vara en positiv upplevelse där barnen får tillåtelse att smaka likaväl som de får tillåtelse till att avstå det som de inte tycker om. Jag kommer därför att ge det som Leia vill äta för att hon ska få i sig det hon behöver, samtidigt som jag kommer att erbjuda henne det mesta av våra tillbehör både som smakportioner och plockmat. Men om basen får vara burkmat - så kommer det få vara så. Och jag känner mig istället glad och positiv att jag har rannsakat mig själv och tänkt ett steg längre, för hennes skull. Min lilla prinsessa!
 

Hur viktigt är det med frisk luft?

I den ålder som Leia är i nu så tycker jag det är lite svårare att hitta på aktiviteter utomhus. Speciellt i denna årstid då man inte direkt har dörrar och fönster öppna eller kan gå ut barfota i gräset och bara mysa och fixa med trädgårdssysslor. Luft är verkligen livsviktigt! Inomhus är luften förorenad pga. matlagning, parfymer, teknikprylar osv., därför känns det extra viktigt för mig att Leia får sova minst en timme utomhus om dagen, helst två. Jag tror att utevistelse och att få andas frisk luft är jätteviktigt både för oss och våra små. Frisk luft, välbefinnande, mindre chans att smittas av förkylningar och annat. Utevistelse så fort de börjar gå handlar också om fysisk aktivitet, att röra på sig och att finna glädje i naturen. Jag tänker också att barnen får använda sin egen fantasi på ett annat sätt, kanske inte med lika mycket färdigt material bland annat.
 

Naturligtvis har vi alla olika tankar om vad vi anser är hälsosamt och det finns såklart många andra faktorer som också jag tycker är viktigt. Men hur ser ni på detta? Sover era barn ute på dagarna?

Hur vi introducerade smakportioner

Det är alltid roligt när ni kommenterar och har förslag på inlägg, tummen upp!
 
När? Vi började att ge Leia smakportioner redan när hon var strax över 3½ månad. Hon har alltid varit stark i ryggen och kunde därför tidigt sitta med oss vid matbordet. Hon intresserade sig för mat tidigt, därav när vi började ge henne smakportioner.
 
Vad? Jag började med att ge sötpotatis. Delvis för att bröstmjölk/ersättning är sött och att barnet är van vid det och dels för att det var något jag hade hemma för stunden. Efteråt gjorde jag palsternackspuré, ärtpuré och sedan började jag med fruktpuréer (äpple och päron). Jag tyckte att det var en bra ordning att ge, möjligtvis hade jag gett fruktpuréer direkt efter sötpotatis om jag hade fått göra om ordningen. Det är ju också sött och oftast väldigt populärt hos de små. Jag började med att göra rena grönsaker/frukter och inte blanda för att hon skulle få känna en smak i taget. Senare blandade jag iskuber med varandra som hon smakat på och sedan fortsatte jag genom att göra två frukter till en puré. Dessa har jag också blandat ihop med varandra nu några veckor senare så hon har fått en portion med högst fyra olika smaker (t.ex. zuccini- och morotspuré blandat med kålrot- och morotspuré och sötpotatispuré).
 
Hur mycket? Jag började med att ge henne på fingret när jag gjort sötpotatispurén. Dagen efter tog jag en iskub (som var till hälften uppfylld) och värmde upp. Det är inte mycket som barnet sväljer i början, det mesta kommer ut direkt igen och jag "fångade inte upp det", så skulle säga att ungefär lika mycket låg i hakklappen när hon var färdig. Jag gav henne ½ iskub i ca en vecka. Sedan tog jag två små iskuber så det blev ungefär som en. Runt denna tid började hon att svälja ordentligt och fick i sig all mat. Vecka tre gav jag henne två iskuber och vecka fyra fick hon tre. Där står vi nu när hon är 4 månader och 1 vecka gammal. Till varje måltid ger jag en skvätt vatten, lite efter några skedar mat. Delvis för att matningen inte ska gå för snabbt då hon gärna vill slänga i sig och delvis för att hon ser hur vi gör. Redan nu kan hon titta på flaskan med vatten när hon ätit några skedar mat. Det räcker med två små klunkar. Vattnet ger jag i en flaska från mam som är meningen att ha för att lära de små rätt sugteknik för pipmugg.
 
Hur ofta? Hemma började jag att ge ett mål om dagen. Efter några dagar gav jag två mål, morgon och kväll. Efter ca två veckor ökade jag till tre mål om dagen, där står vi nu. Om vi är bortresta kan det ibland vara svårt med att ge tre mål på en dag (värmning osv) så då förbereder jag ett extra mål ersättning eftersom hon blir hungrig snabbare.
 
Utvecklingen. Jag är nöjd med det sätt som vi har använt oss utav. Leia är nöjd. Hon bajsar betydligt mer, från en gång var tredje dag till minst en och högst fyra gånger per dag. Konsistensen är allt från vanliga korvar så att säga, till lite lösare. Vid ett tillfälle blev hon ganska hård i magen (därav bättre att köra med fruktpuré i början) så jag köpte katrinplommonpuré och det räckte att ge några skedar så bajsade hon på sedan. Det är vanligt att barn blir hårda i magen när de sätter igång med riktig mat, så se gärna till att ta det lugnt och ha katrinplommonpuré hemma (jag ska se till att göra det imorgon så vi slipper köpa färdig, slänger upp receptet då såklart). Hon blir inte lika hysteriskt hungrig på en sekund utan hon känns mer nöjd. Förut åt hon ca 150 g ersättning var fjärde timme ganska så exakt. Nu får hon ersättning 4 gånger per dag och ca 170 g (enligt rekommendationerna hur en dag ska se ut i hennes ålder). Gröt har jag provat (Nestlé) och Leia är verkligen förtjust i det. Dock verkar hon få magknip av den då hon äter med god aptit och sedan blir hysteriskt ledsen. Jag provade först när hon var 4 månader men har lagt ner det nu och kommer vänta några veckor till innan jag provar igen.
 
Lita på din känsla. Du som förälder vet (oftast) bäst när det gäller ditt eget barn. Som mamma kände jag redan på BB att amningen inte skulle fungera. Inte på grund av mig utan på grund av mitt barn. Modersinstinkten infinner sig så sjukt snabbt. Kör på det som du själv känner för, läs mindre och bry dig mindre om vad andra säger. Det har jag gjort för länge sen. Se från varje individ och när ditt barn är redo för nästa steg - vad det än må vara.
 
Ett hett tips är verkligen dessa hakklappar från babybjörn. Vi har dem på jobbet till barnen och de är verkligen helt outstanding. Formar sig bra efter barnet, knäppningen är kulformade som inte går upp och barnet har framöver inte lätt för att ta av sig den själv. De är superenkla att diska då maten inte fastnar utan rinner ner i den skålade formen där maten inte heller åker ur när de blivit lite fyllda.

Fördelning av sömn

Jag vet många som har/har haft problem när det gäller sömnen hos sin bebis. Då tycker jag att det är extra viktigt att båda hjälper till och att man har ett koncept som fungerar för båda föräldrarna. Jag fick faktiskt tips från Blondinbellas bok Babyboost för våra vardagar. Claes tar Leia fram till kl 12, jag efter. Simpelt och inga tjuriga miner från någon utav oss. Vi båda får sammanhängande sömn några timmar innan jobb/en dag hemma med bebis. Nu för tiden sover ju Leia hela nätter men vaknar ibland för att vilja ha nappen.
 
På helgerna däremot hjälps vi åt om hon skulle vakna av någon orsak. Sedan tar alltid Claes matningen som hon brukar vilja ha runt 6-7.30, lägger henne hos mig och går sedan upp och lägger sig i gästrummet. Jag får då (oftast) sova en hel natt och Claes får istället sovmorgon till runt 10 med frukosten framdukad och tända ljus på bordet. Det är viktigt att vårda sin relation med småsaker när man blivit föräldrar, tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg.
 
Detta fungerar jättebra för oss och vi har gjort så sedan Leia var nyfödd. Jag vet att de flesta knappt delar upp nätterna för att den som ska jobba ska vara utvilad, men jag håller inte riktigt med om det. Även den som ska vara hemma tycker jag bör vara utvilad för att vara en glad, pigg och positiv förälder. Det kan vara nog så krävande både psykiskt och fysiskt att vara föräldraledig, det är ingen dans på rosor alla gånger.
 
Leia är verkligen fascinerad av ljuslågor!

Nya sovrutiner

Leia sover i snitt mellan 20-10 varje natt, alltså längre än vad hon har sovit förut. Nu vaknar hon bara en eller möjligtvis två gånger däremellan för mat, sedan somnar hon om. Sedan hon började sova längre på dagarna sover hon mycket kortare vilor. Är vi hemma så brukar jag lägga henne två gånger på dagen och hon sover bara i ca 30 minuter till en timme. Hon sover längre om jag är ute och går med vagnen och fler gånger om vi är iväg någonstans och åker bil längre sträckor. Jag har funderingar på om vi ska försöka hålla henne vaken längre stunder på morgonen och kvällen så kanske hon möjligtvis kan sova en längre vila på dagen istället för att hon är tröttare.. Det funkar bra som det är just nu också, jag lägger henne i sin säng eller vagnen och hon somnar nästan direkt. Men känns som att hon kanske skulle behöva komma in i en lite djupare sömn på dagen. Sen är hon ju redan en stor tjej som gillar att vara med och vara vaken! Men även "stora tjejers" hjärnor behöver vila!
 
Body - FIX | Byxor - H&M | Snuttefilt - Pumpkin

Dina eller mina sysslor?

Jag har sett på vissa forum och annat att det varit och är stora diskussioner både på nätet och i hemmet om sysslor när en av föräldrarna är föräldraledig. Jag har förstått att det är en ganska känslig fråga som lätt kan leda till hetsiga diskussioner.
 
Jag har alltid varit den som gjort mest i hemmet. En stor anledning till det är att jag tycker om att ha fint och städat omkring mig. Men en annan lika stor anledning är att min sambo jobbar oerhört långa dagar (han åker hemifrån runt 5 och har bara varit hemma tidigare än 19.30 några enstaka gånger sedan Leia föddes) och det är ju självklart att jag har fått ta mycket ansvar. Såhär har det alltid varit för oss och därför har man ju vant sig vid det för länge sedan. Nu har han äntligen fått nytt arbete och kommer att ha mer humana arbetstider framöver, vilket vi är så glada för allihop! Någon av oss har aldrig ifrågasatt den andres sysslor, det har fallit sig väldigt naturligt.
 
Nu när jag är mammaledig gör jag helt enkelt vad jag hinner med på dagarna. Ibland blir det bara småplock under dagarna och ibland blir det både gräsklippning, rabattrensning, dammsugning, tvätt och massa annat på samma dag. I det stora hela ser jag alltid till att ha saker undanplockade och iordning, bädda sängarna och liknande varje dag. Jag gör helt enkelt vad jag kan och hinner under en dag, oftast under tiden som Leia sover eller är nöjd i sin babysitter. Claes har aldrig ifrågasatt vad jag gör för sysslor under en dag (antagligen för att han inte behöver) och han är heller aldrig sen på att hjälpa till när han kommer hem. På något sätt faller det sig mer naturligt ju längre tiden går både i vårt förhållande (även om vi varit tillsammans många år) och tiden som föräldrar. Skulle det inte göra det, så tror jag att det är viktigt att försöka prata igenom hur båda två känner och hur man eventuellt skulle kunna dela upp olika sysslor både i hemmet och utanför.
 
 
Hur er ni på det här och hur funkar det i ert hem? Om ni har barn, tycker ni att det blev skillnad sedan ni blev föräldrar?
 

Rutiner

Jag har alltid varit lite av rutinälskare. Jag tycker om struktur och tydliga men inte hårda regler. När det kommer till rutiner för lillan, så började jag redan efter att Claes haft sina tio dagar ledigt med att få till någorlunda rutiner. Vi går upp runt 9 på morgonen och gör oss iordning för dagen. Helst vill jag att hon sover två ordentliga middagar under dagen och inte slumrar till tio gånger. Dessa sovstunder brukar bli vid 11 och vid 15 ungefär. Alltså är hon uppe två timmar, sover två timmar osv. under dagen. När klockan är 17 vill jag gärna att hon håller sig vaken så hon kan lägga sig runt 20-20.30. Sedan ger jag henne mat när hon vaknar under natten vilket brukar bli ungefär 2-3 gånger fram till 9 på morgonen. Jag flyttar över henne till mig någon gång när hon vaknar på morgonkvisten, för att mysa lite när pappa åkt till jobbet så somnar vi om en stund. Visst ser inte alla dagar likadana ut och oftast är hon vaken i mer än två timmar. Vissa dagar har det bara hunnit bli en lång vila, men jag tycker hon blir på bäst humör när hon får regelbundna vilostunder. Mat har fallit sig att hon får varje gång hon vaknat och varje gång hon ska sova. Jag vill också att hon ska kunna somna i sin egen säng på kvällen, vilket verkligen har fungerat superbra. Hennes säng har blivit ett ställe där hon känner sig lugn och trygg. Framöver när hon blir äldre hade det varit superskönt om jag hade kunnat lägga henne i sängen på dagen och hon då vet att hon ska sova, för det gör man där. Därför har ja börjat bädda in henne gott där på någon av vilorna under dagen och det går oftast lika bra det, även om hon sover bäst utomhus i vagnen. Det brukar därför bli en vila i sängen på förmiddagen och en i vagnen ute på eftermiddagen.
 
Det bästa med att ha rutiner är att jag oftast inte har fått kämpa med att hon ska sova. Det är inte alltid som rutinerna kommer att fungera till hundra procent och det blir såklart svårare när vi inte är hemma. Samtidigt kommer hon förhoppningsvis ha rutinerna i ryggmärgen och att det sitter hyfsat även om vi inte är hemma. Lyckligtvis har det sett ut så nu i alla fall. Bakslag kommer att komma hundra gånger om när det gäller nästintill allt i hennes liv. Jag har nog fått med mig en hel del tänk från mitt yrke som förskollärare (även om det många gånger är enklare med andras barn än sina egna) och det ser jag bara som positivt.
 
Hur ser era dagar ut? Vad har ni för rutiner?
 

Mattider?

Som ni vet har vi haft ganska tuffa nätter här hemma. Inte med en allmänt ledsen tjej utan med en hungrig tjej som vill äta varannan timme. Vi pratade lite om detta på BVC och hur jag kan försöka "styra" hennes mattider litegrann. Så till den här frågan.. Är det okej att sätta tider när det är dags att äta eller ska barnet få äta när det är hungrigt?
 
Jag kan själv känna att jag dras åt två olika håll här och jag har försökt med båda alternativen, men kanske inte fullt ut. Om vi själva är hungriga så äter vi. Tänk om någon hade ställt en klocka för oss, att endast på dessa tider får vi äta, inte annars. Vi vet ju alla om att det leder till huvudvärk, att vi blir griniga och på dåligt humör. Men om vi däremot sköter våra mattider ordentligt och äter till exempel var tredje timma, så hinner vi ju knappt bli hungriga. Jag själv mår bäst av att äta regelbundet och har sedan jag var liten blivit lite smått hysterisk om jag inte får mat NU. De fick mata mig med dubbla skedar som liten för att jag hann bli frustrerad mellan skedarna annars. I tonåren fick jag ordentliga utbrott om jag inte fick mat på direkten när jag blev hungrig. Men sen finns ju också dessa barn som behöver väckas för att de måste äta, ska man bara låta de äta när de är hungriga också då?
 
Jag hade helst velat att Leia äter mer, med längre uppehåll. Även på dagarna kan hon äta varannan timme (ibland ännu mer) och gud nåde den som inte ger henne mat då. Ibland kan hon gå att distrahera  en stund, men oftast har hon innan dess varit väldigt ledsen och blir det efter hand också. Jag vill ha en glad tjej, vilket hon är om hon får mat. Men det går ju också ut över hennes (och vår) sömn. Jag ger mer ersättning än bröstmjölk, vilket ska ge en större mättnadskänsla men det är väl ingenting som vi märkt av direkt. Jag väcker henne inte varken på dagar eller nätter utan försöker istället att ge henne ett större mål då hon vaknar. Det gäller också att ta det lite varsamt då hon kräks minst en gång efter varje mål i alla fall, dock endast på dagarna. Såklart vill jag egentligen ge henne mat när hon visar att hon behöver det, jag vill ju inte att hon ska behöva vara hungrig och ledsen. Samtidigt vill jag att hon ska få ordentliga rutiner både på dag- och nattid, vilket är väldigt viktigt för mig (och henne). Både för att hon ska vara nöjd på dagarna även utan mat så ofta och för att hon ska få den sömn hon behöver på nätterna.
 
 

10 saker du inte visste om mig

 1. Jag är livrädd för ormar. Så rädd att jag tittar i toaletten varje gång innan jag sätter mig för att försäkra mig om att ingen orm ligger där. När jag klipper gräset intill vår lilla mur stannar jag alltid för att ställa in handtaget åt andra hållet för att inte gå för nära muren (som är 30 cm hög). Egentligen hatar jag alla olika sorts reptiler.
 
2. I mellanstadiet gjorde jag flera modelljobb för bland annat Cellbes, Ellos och Sportex för 2 olika agenturer. Mestadels i tidningar som skickades norden runt. Jag fick ta ledigt från skolan en del för att kunna åka runtom i Västra Götaland och fotas både själv och tillsammans med andra. Jag var även med i en "låda" på Bingolotto för de som vann kläder i olika summor (reklamfilm).
 
3. Jag fullkomligt älskar sport i alla avseenden och är en riktigt dålig förlorare (likt alla i min familj)..
 
4. Jag sökte till Lärarprogramet för att bli av med mitt gamla jobb. Det visade sig vara en succé som tur var, ett arbete jag idag inte skulle tänka mig att vara utan.
 
5. Jag är pedant och vet precis hur jag vill ha det i mitt hem, gärna utan att lyssna på andras tankar och funderingar. En drömmare.
 
6. Jag har svårt för att smaka och tycka om andras mat till hundra procent, jag tänker efter vad som skulle kunnat få rätten bättre om jag fått göra om den.
 
7. Jag vill gärna rätta andra som stavar/talar "fel", rätt ska vara rätt.
 
8. Jag har haft en delvis jobbig och krävande uppväxt, något som i hög grad har format mig till den ansvarstagande person som jag är idag. Därför har jag texten "Genom svårigheterna mot stjärnorna" intatuerat över mina revben. Efter orden är det 2 stjärnor för mina fantastiska föräldrar. Sammanlagt har jag 5 tatueringar på min kropp.
 
9. Jag har alltid haft höga mål och krav gällande mig själv, något jag fått tona ner i samråd med familj, vänner och chef.
 
10. Helst av allt skulle jag vilja ge mina framtida barn en uppväxt likt barnen i Bullerbyn. Dock är det inte möjligt på grund av hur samhället har utvecklat sig, tyvärr.
 
 

What we have is now

Ikväll har jag haft min andra egna tjejkväll på en vecka, otroligt lyxigt kan jag tycka! Som de flesta andra tjejer älskar jag fina filmer där jag gärna spelar lite lipsill och undrar efteråt varför jag sitter ensam framför tvn, går till jobbet vareviga dag, står ut med uselt väder och vind med ångest över det eviga regnandet... När man kan leva livet, resa jorden runt, upptäcka nya platser, dricka bubbel och äta jordgubbar till frukost på en filt vid strandkanten... Som tur är går det över efter ett tag, man sjunker ner i soffan och blir anropad till jorden igen. Faktiskt glad över sitt arbete och de människor som finns runtomkring en. Varför denna klagan? En fin människa sa till mig en gång: "Var glad att du redan nu kommit på hur livet kan se ut. Därför kan du göra ett val redan nu med vetskapen om vad du går miste om eller vad du vinner".
 
What we have is now. And right now we have each other.
 

Nicholas Sparks är fantastisk. Jag har sett några av hans filmer gång på gång, de är för fina för att glömma. För fina för att glömma kärleksbundna repliker och underbara handlingar som berör hjärtat.
 
- The notebook
- Dear John
- The last song
- The lucky one
- A walk to remember
 

Rödspetta med remouladsås

Att bo i hus har både för- och nackdelar, kanske beroende på hur man ser det. Men dagarna blir aldrig likadant som i lägenhet. Om man inte fixar och donar var dag, ligger allting vilande som i ett system och saker bara väntar på att bli gjorda. Med en helg utan måsten har dessa två dagar i början av veckan blivit lite snabbare fyllda med måsten. Gräsklippning, handling, tvätt med allt som hör till, rensa rabatter, promenader, matlagning och annat. Samtidigt som huvudet varit någon annanstans det sista, mycket tankar och tröstande till mina nära och kära. Önskar inte min värsta fiende detta hemska avslut på livet. Ju mer information, ju mer berörd och förbannad blir man.
 
Detta blev ett rörigt inlägg känner jag, så jag sätter stopp här och bjuder er på recept istället!
 

Rödspätta med remouladsås
 
Rödspätta
mjöl
1 ägg
ströbröd
citronpeppar
salt
 
1.5 dl majonäs
3 saltgurkor
½ dl syltlök
1 morot
citronarom
curry
gurkmeja
salt
peppar
 
Häll upp mjöl, ägg och ströbröd i tre skålar. Vänd ner fisken i samma turordning. Lägg på en tallrik.
Hacka gurka och syltlök grovt. Strimla moroten tunt. Lägg i en skål och blanda ner majonäs och kryddorna.
Stek fisken och krydda med salt och citronpeppar.
 

My best friend.

Idag har jag haft en av de bättre dagarna på länge. Jag har varit och besökt världens finaste kille. Den hund som betytt mest för mig under hela mitt liv. Jag har mött många hundar i mina dagar, men det finns INGEN av dem som jag skulle bytt bort mot min underbara Turbo. Det kan låta som någonting alla säger om sina hundar, men vi har genomgått en resa som många inte har fått uppleva tillsammans. En helt underbar historia! Hur hans resa såg ut kan ni läsa här: http://idacnilssons.blogg.se/2012/november/mitt-livs-svaraste-beslut.html#comment
 
Jag var så lättad att han mådde bra. Att han kände igen mig och blev som tokig när jag steg in genom dörren. För visst är det så att man blir rädd att någon man själv älskar så djupt in i själen inte ska känna igen en efter några månader. Han somnade i mitt knä, likt så många gånger i hans liv. 
 
Jag kan själv bli faschinerad över hur mycket ett djur kan betyda för en, så många känslor. Men Turbo är speciell för mig på så många sätt. Han har drivit mig till vansinne, samtidigt som hans genomsnälla ögon, hans viftande svans och pussande gör att ilska har ersatts av skratt och leenden på en gång. Han kan ha varit min bästa vän. Och när jag fick träffa honom idag, så vet jag helt säkert. Han är det fortfarande.
 
 
 
Min finaste på farsdag 2011.
 
 

Give or take energy.

 
När jag började fundera över mina nyårslöften och allmänt hur det ser ut runtomkring mig kom jag och tänka på en sak. Det finns så oerhört många runtomkring en, vänner som mindre bra vänner. Bästa vänner och bättre vänner. Men vilka är det som finns runtomkring när det verkligen händer någonting? Eller kanske framförallt, hur kan de veta om de inte frågar, eller bryr sig? Vilka är det som lyssnar när man behöver prata, kommer med goda råd och ger massvis med positiva tankar? Vilka är det som är raka och ärliga, säger vad de tycker och har vetskapen om att det möjligen kan krossa mig, men att de gör allt för mitt bästa?
 
Jag har bestämt mig för att rensa i mitt liv - på vänner. Det kanske låter dumt, det finns många runtom i världen som skulle göra vad som helst för att ha en vän. Men då var vi ju just där. Är en "vän" en verklig vän om den tar mer energi än vad den ger, om den inte hör av sig eller överlåter all kontakt till en själv? Jag har så många vänner runtomkring mig som jag vet vill mitt bästa, som skulle ställa upp för mig vad som än händer. Som hör av sig, frågar hur jag mår när/om jag har det jobbigt. Som peppar mig för att de vill se mig lyckas.
 
Jag har varit alldeles för dålig på att lägga ner tid och energi på de vänner som faktiskt ger mig energi tillbaka. Jag har däremot varit bättre på att lägga ner tid på de vänner som har valt att inte höra av sig eller på annat sätt faktiskt tar energi ifrån mig. Det är slut på det nu. Jag har väldigt många vänner (vilket jag är glad för) och de är otroligt viktiga för mig, det minsta jag kan begära är att de ska känna likadant för mig.
 
 

The new 2013

 
Detta året kommer bli bra. Jag avslutar mina 3½ år på högskolan med att skriva ett examensarbete med världens bästa Ann-Sofie. Jag tar examen och har en högskoleutbildning som jag kommer att ha nytta av hela mitt liv. Det är första sommaren på sex år som jag kommer att ha semester. Förhoppningsvis kommer jag att ha ett jobb att börja på i slutet av sommaren. Ett jobb som är en start på ett nytt liv. Inom ett halvår blir det bröllopstårar då en av mina bästa vänner gifter sig. Men vi börjar det nya året med att åka till Sälen.
 
Såklart finns det många andra småsaker som kommer infinna sig under året, som ni kommer ta del av här i bloggen såklart. Som mina nyårslöften till exempel. Jag har som de flesta andra alltid haft nyårslöften som jag aldrig kunnat hålla. Men i år blir det annorlunda. Det kommer ni att märka!