Ni som följt mig i alla fall sedan Leia föddes, vet att jag hade en drömförlossning. Under min graviditet var jag aldrig orolig för förlossningen, knappt en enda tanke. Visserligen föddes hon tidigare än beräknat och jag kom aldrig till den gränsen då jag gick över tiden och hann tänka så mycket. Leia kom 2½ timme efter att vi kommit till förlossningen och min första tanke var "har jag fött barn nu? det var ju inte så farligt som alla säger". Men jag visste ju inte då att redan en timme efteråt skulle istället problemen börja.

 

Redan på BB-hotellet kände jag mig extra dålig av någon anledning. Jag hade svårt att gå, blödde extremt mycket och hade ont i magen. vi kom hem efter några dagar på BB, gick några veckor och man hade börjat vänja sig vid att leva som man mådde. Det var dagar med fruktansvärd mjölkstockning, dåligt med sömn och dagar där jag mest var inomhus på grund utav att jag fortfarande hade ont i de nedre delarna. Jag kom ihåg att de flesta kom igång så snabbt med att leva normalt igen, ut och promenera. Jag själv hade det lite jobbigare att ta på Leia kläder när vi skulle iväg, jag kunde ju inte sitta på huk en längre stund utan att allt domnade bort. På återbesöket visade det sig att jag hade fått en bit över från de sydde som jag fortfarande hade känsel i. Den valde de att försöka bränna bort med frätningsmedel för att den skulle ändå släppa senare. Jag frågade om varför jag hade en känsla av att det drog mellan benen, men fick till svar att det kan ibland vara så för att de ibland måste sy ihop och "dra åt".

 

Några månader efter förlossningen domnade de nedre delarna fortfarande bort när jag suttit på huk eller toaletten en längre stund. Ibland blödde jag. Jag vet inte om jag levde på hoppet, om jag försökte lyssna lite för mycket på läkare som sa att "det kan ta lång tid innan man läker och det känns som förut". När 9 månader gått valde jag att söka mig till gynmottagningen igen. Man ska väl kunna sitta på huk nu? Inte blöda när man går på toaletten? Inte domna bort vid dessa tillfällen? Ha sex utan att gråta efteråt?

 

Det visade sig att det inte alls berodde på den bit som blivit kvar från att se sydde. Under undersökningen hade jag för ont för att jag skulle kunna undersökas ordentligt och jag blödde massvis. Där och då fick jag beskedet att jag skulle få tid till operation. Jag fick inte reda på varför - det visste han inte. Han förstod inte varför jag hade så ont som jag hade, kliade sig bara i huvudet, satt tyst och tänkte vid sitt skrivbord. Jag fick inga svar på mina frågor, jag skulle bara gå iväg och ta prover för att få svar på frågor där. De hade naturligtvis inga svar utan tog bara blodprov och bad mig skriva på papper för att sedan ställas i kö till operation. Det enda jag visste var att jag skulle klippas upp och sys igen, utan att sövas med bara lokalbedövning.

 

Efter det oroade jag mig länge. Till och med så pass att jag ville ställa in alltihop. Strax efter förlossningen när jag skulle sys, fungerade inte lokalbedövningen så jag kände varje stygn, skrek och fick lustgas som till slut fick mig att tuppa av. Skulle jag få gå igenom det ännu en gång? Varför blev det så här? Klockan var strax innan 7 på morgonen då jag blev sydd och hennes pass slutade kl 7, hade hon bråttom?

I början på februari fick jag brevet, inte ens två veckor fick jag på mig att förbereda mig mentalt för det som komma skulle.

 

 

Fortsättning följer..