"Ida, nu är det dags att vakna". Klockan var 11.30 när jag sakta slog upp ögonen, 1½ timme sedan jag somnade. Det pep runtomkring mig, sköterskorna gick lugnt runt och tittade till alla patienter. Jämte mig grät en tjej och skrek hur ont hon hade och bad efter mer smärtlindring. Efter en stund var hon superglad och hade aldrig mått bättre i sitt liv, innan hon somnade igen. Jag var trött och torr i munnen men allt kändes förvånansvärt bra. Dock kände jag mig enormt ensam fortfarande, jag trodde att jag i alla fall skulle få träffa Claes på uppvaket. Men jag fick istället ligga och vakna till liv i en halvtimme innan jag fick smörgåsar, te och saft. Massa saft. Efter en stund kom läkaren och hon berättade att hon klippt upp mig och sytt igen 5 stygn. Hon talade också om att jag var felsydd, helt snett. Men hon var glad och positiv och det smittade av sig!

 

Efter några minuter blev jag såklart kissenödig och ville åka hem. Så 12.30 fick jag äntligen börja gå mot omklädningsrummet, lite vinglig och dann. Jag fick kissa, äntligen träffa min sambo och det var sedan dags för venkatetern att tas ut. En stund såg jag stjärnor, sus i öronen och var nära att svimma av, men det gick bra till slut. Nu ville jag bara hem till mina föräldrar och få träffa min lilla tjej igen!

 

Morfinet höll i sig, lokalbedövningen nertill likaså. Men till min lättnad så kom aldrig någon sådan där smärta som jag hade föreställt mig. Visst har det ibland känts att allt inte är läkt, men jag har ändå kunnat leva normalt. Så pass normalt att det nästan känts överdrivet att vara två hemma för den sakens skull att jag inte fick bära tungt. Är det såhär det ska kännas? Första tiden efter en förlossning är det naturligtvis annat som kroppen kämpar med, än att bli sydd. Men jag har ändå upplevt just den delen som en stor del till varför jag haft ont och haft en obehaglig känsla. Nu håller jag tummarna för att det här ska läka fint och gå vägen, hittills är jag så himla positiv!

 

Nu återstår bara tankar om jag ska orka ta det här vidare och kämpa för min rätt?