Idag har jag haft en av de bättre dagarna på länge. Jag har varit och besökt världens finaste kille. Den hund som betytt mest för mig under hela mitt liv. Jag har mött många hundar i mina dagar, men det finns INGEN av dem som jag skulle bytt bort mot min underbara Turbo. Det kan låta som någonting alla säger om sina hundar, men vi har genomgått en resa som många inte har fått uppleva tillsammans. En helt underbar historia! Hur hans resa såg ut kan ni läsa här: http://idacnilssons.blogg.se/2012/november/mitt-livs-svaraste-beslut.html#comment

 

Jag var så lättad att han mådde bra. Att han kände igen mig och blev som tokig när jag steg in genom dörren. För visst är det så att man blir rädd att någon man själv älskar så djupt in i själen inte ska känna igen en efter några månader. Han somnade i mitt knä, likt så många gånger i hans liv. 

 

Jag kan själv bli faschinerad över hur mycket ett djur kan betyda för en, så många känslor. Men Turbo är speciell för mig på så många sätt. Han har drivit mig till vansinne, samtidigt som hans genomsnälla ögon, hans viftande svans och pussande gör att ilska har ersatts av skratt och leenden på en gång. Han kan ha varit min bästa vän. Och när jag fick träffa honom idag, så vet jag helt säkert. Han är det fortfarande.