Natten tills idag var inte speciellt rogivande då både jag och Leia sov få timmar. Vi passade på att åka hem till Leias mormor när hon slutade jobbet efter att vi shoppat en snabbis. Väl där fick jag sova några timmar medan hennes mormor och resten av familjen gladeligen passade på att mysa massvis. När jag vaknade stod våfflorna färdiggräddade på bordet och Leia nanade gott med mormor. Kändes verkligen som att jag behövde få vila ut och känna att min dotter var i trygga händer under tiden. Det finns väl ingen som man litar lika mycket på som sin mamma? ♡ 

 

Idag har jag och lillan varit på BVC för att vägas och mätas. Vi har inte riktigt förstått hur vissa speciellt pyjamas med fot redan kan ha blivit för små, de måste ju ha krympt i tvätten.. men vår lilla tjej har redan hunnit bli 4 cm längre och är nu 55 cm lång. Dessutom väger hon nu 4190 g. Jag vägrar litegrann att lägga undan de plagg hon redan växt ur, hur är det ens möjligt? Men vi fick höra hur fin hon var i kroppen, en perfekt tjej. Känns skönt att höra! Idag höll hon sig också från att kissa ner vågen, hon nöjde sig med att kissa så fort blöjan åkte på igen, duktigt!

 

Nätterna här hemma handlar om mat varannan timme, redan från när vi lägger Leia. Jag försöker hela tiden hålla på våra rutiner och gick därför upp kl 8 idag trots att jag var ordentligt trött. Kände på mig att en extra timmes sömn bara skulle göra mig tröttare.. så jag hann att tvätta, äta frukost och röja lite innan jag fick väcka henne kl 9.30. Sedan dess har vi varit ute på en promenad till återvinningsstationen och slängt skräp, Leia har som vanligt både kissat och spytt ner skötbordet och nu somnat om igen efter lite mat. Idag är första dagen på länge som vi inte väntar besök, så jag tänkte försöka vila en stund jag också! 

 

Igår blev Lillan 3 veckor gammal. Det känns som igår hon kom till oss, samtidigt som det känns som att hon varit en del av oss i många år. Det är konstigt hur man kan njuta så av tiden man är i, men ändå längta efter tiden som kommer. Den första milstolpen för mig är när hon börjar le och kommunicera genom det, det ska bli så mysigt! Men jag vet också hur mycket jag kommer att sakna den här tiden av hennes liv när hon blir äldre, så det gäller verkligen att ta vara på den här tiden och njuta så mycket som det går!

 

Sedan Leia var nyfödd har vi haft svårt att se vem av oss som hon är lik. Ju äldre hon blir, desto fler kan lättare se likheter till oss. Just nu är de flesta ense om att hon har sin pappas mun och min näsa, resten får vi se framöver! Häromdagen gick jag igenom gamla kort, och det finns en hel del likheter mellan mig och Leia när jag var i hennes ålder. Det är häftigt tycker jag, vad gener kan göra. Det är överhuvudtaget helt otroligt att hon kan ha utvecklats därinne i min mage och kommit ut som en perfekt bebis! ♡

 

Igår kom Claes hem med en present från sin arbetskompis vars fru arbetar på kids concept. Så snällt och omtänksamt, jag som dessutom tycker så mycket om ugglor! Hon skickade även med två prislistor över både vår- och sommarkollektion och jag blev överraskad hur mycket billigare det var än i affärerna, mer än 50%. Så medan Leia sover gott ute i vagnen tänkte jag sätta mig och bläddra igenom kollektionen. Lite beställningar blir det nog!

Helt otroligt vilka underbara dagar vi haft det senaste! Sitter i mitt föräldrahem, har ätit lunch och njuter av solens strålar. Leia sover gott i vagnen och får frisk luft, så härligt! Vi kommer spendera största delen av dagen här på landet bland får, hästar, kvittrande fåglar och knoppande träd. Ibland är det extra skönt att vara mammaledig!

 

Idag inledde vi grillsäsongen med massa goda tillbehör här hemma tillsammans med Jusse det fina vädret till ära. Grillat, tillsammans med sol, grönska och gott sällskap är ju bland det bästa med sommaren och då mår jag riktigt bra! Den här måste ni bara prova, riktigt restaurangsmak!

 

Äntligen börjar allt gå åt rätt håll med min mjölkstockning! Jag fick åka till BB i söndags och fick där konstaterat att det var både rött, svullet och hårt. Jag fick en jätteduktig tjej som hjälpte mig och hon skrev tillsammans med en läkare ut antibiotika, så nu hoppas jag snart att detta är över! Känner mig betydligt piggare även om jag kanske inte är 100 bra än.

 

Idag har jag haft en vän på besök som så snällt ställt upp utifall jag inte mått bra. Inte kunde jag sova imorse såklart men hon kom i god tid och tog hand om lillan så jag kunde pumpa, duscha och röja upp i hemmet. Så himla skönt när man varit sängliggande så lång tid! Sedan tog vi en långsam promenad i det underbara vädret och njöt av solens strålar på altanen. Vi har också haft hembesök från BVC idag och hon fortsätter att öka i vikt och väger nu 3880 g. Tror vi. Leia råkade nämligen kissa ner hela vågen så vi blev lite distraherade. Haha. 

 

Världens bästa Jusse

Usch, den här dagen har varit hemsk. Det började inatt. med att jag svettades kopiöst mycket. Det rann ifrån min kropp och Claes väckte mig och frågade om jag hade feber. Det trodde jag inte, men bäddade om sängen med extra lakan och handdukar. När jag gick upp för att mata Leia vid sjutiden på morgonen började jag frysa enormt. Jag låg och verkligen skakade och hackade tänder i en timme innan jag försökte ta mig till duschen. Där satt jag sedan, på golvet för att slippa svimma, med varmvattnet rinnande utmed mitt högra bröst. För visst var det mjölkstockning på gång igen. Jag gick och lade mig igen, tog tempen som visade 39.9. Sedan dess har jag varit nästintill död - på riktigt. Det tog fram till 17-tiden innan jag ens orkade mig ur sängen för första gången. Vet inte hur många gånger jag har somnat till och vaknat igen. Någon timme så låg jag och Leia i sängen och vilade till avslappningsmusik, så himla mysigt och skönt. Claes fick gjort en massa i trädgården så länge, bästa människa. Nu mår jag lite bättre, febern har gått ner litegrann och jag har orkat mig upp till vardagsrummet och tvn i alla fall. Kändes som en stor bedrift! Nu hoppas jag att det räcker med mjölkstockning, en fjärde gång är jag inte sugen på alls. Vad gör jag när jag blir ensam hemma på tisdag?

 

Många går omkring som gravida och oroar sig litegrann över förlossningen, vilket egentligen inte är så konstigt. Att vara gravid har varit den största förändringen någonsin som kroppen fått gå igenom. En graviditet är heller inte slut förrän förlossningen är avslutad. De flesta verkar ha det så fint utåt, deras barn är världens bästa och de själva verkar mår prima efter förlossningen. Men verkligheten ser inte riktigt ut så.. En förlossning är bara början, en liten bit av kakan. Jag önskar att någon hade kunnat tala om för mig hur verkligheten såg ut, eller i alla fall kan se ut.

 

Många talar om den där underbara känslan när bebisen läggs upp på sitt bröst. Sin egen skapelse, sitt eget barn. Att man är i sin egen bubbla och märker knappt vad som föregår runtomkring. Att bli sydd var ingen skön känsla alls. De använder såklart lokalbedövning men även den gjorde ont, man är ju så känslig efteråt. Det är inte som att barnet är ute och sen är det frid och fröjd.

 

Jo visst är det så. Inte nog med att man redan har haft många smärtsamma sammandragningar och värkar. Efter förlossningen fortsätter det. Moderkakan - som efter förlossningen är ett stort öppet sår, ska dra ihop sig igen. Och det gör det många dagar efteråt. Dessutom är man väldigt öm i magen efter att ha arbetat med sina magmuskler som varit i princip latenta under graviditeten..

 

Det sägs att man efter förlossningen ska få en massa nya krafter och energi, att man blir som en liten duracellkanin. De första dagarna infann sig någon typ av styrka, en energi som gjorde att man inte behövde sömn på flera dagar. Men detta förråd behöver också fyllas på efter ett tag. Det tog mig 1½ vecka, sedan blev jag ordentligt trött. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag skulle ta. Det jag skulle behöva är en hel natt och en hel dags sömn, som mitt egna lilla ide för ett tag. Att slippa vakna flera gånger per natt för att mata, pumpa, diska, byta handduk i sängen osv.

 

Den första veckan efter förlossningen hade jag svårt att ändra position i sängen, att resa mig, att ens hitta en position som man kunde sitta i. Det liksom drog i stygnen och jag var ordentligt öm och svullen. Det blir bättre med tiden, men ömheten finns kvar och det liksom domnar bort ibland när man sitter på toaletten. Dessutom känner man sig ordentligt ofräsch när man får byta binda stup i kvarten och avslaget luktar pyton..

 

Det tog mig 6 dagar efter förlossningen innan jag kunde gå på toaletten. Och då ville det ut.. Jag har haft turen att inte ha varit förstoppad denna period vilket jag är väldigt glad för. Det går inte att ta i och trycka, det får komma av sig själv - och det kan ta många dagar.

 

Helvetet på jorden. Bröstet svullnar, ömmar och blir rött på vissa områden. Det gör ont att röra bröstet och till och med att röra armarna. Tanken på att behöva pumpa eller lägga sitt barn vid bröstet får en att bli tårögd. Efter många varma duschar med massage, nätter utan BH medan mjölken rinner ur brösten så fort man rör sig och bomull i BHn så fort man går ut, så har det gått över. I ena bröstet. På mig har det pendlat mellan höger och vänster bröst och jag har dessutom legat i 40 graders feber två av gångerna och varit för svimfärdig för att stå upp. Jag antar att jag inte ens behöver ha en egen kategori om svidande, såriga bröst som till och med kan få blåsor?

 

Ibland kan jag bli nästintill galen på denna törst. Jag vet inte hur många liter jag dricker om dagen, ändå är jag hela tiden törstig och kissar knappt någonting. Vatten bör finnas med överallt! Mat däremot har inte varit så noga. Jag har inte haft någon matlust alls, däremot känt av ett behov när jag varit nära på att svimma flera gånger. Att både äta och dricka är viktigt för mjölkproduktionen!

 

Upp några gånger varje natt för att sitta och gäspa sig igenom att pumpa båda sina bröst. Jag har dubbelpump som jag hyrt på BB, men pga. mjölkstockningen så måste jag sitta och massera bröstet medan jag pumpar och kan då bara ta ett i taget. När vi ska åka bort är pumpen ett lika stort måste som skötväskan, likaså att sitta borta hos andra och pumpa. Man känner sig inte jättefräsch.

 

 

Trots en graviditet, en förlossning och allt därefter så är det så värt det att skaffa barn, visst är det konstigt? Man vet ju att någonstans på vägen så försvinner ju (förhoppningsvis) alla dessa symtom och man kan känna sig tillräckligt bra i kroppen för att ge sig ut på promenader och njuta av vädret tillsammans med världens finaste lilla tjej. Det kommer att kännas mindre omständigt att åka bort och det blir lättare att vara hemifrån längre stunder. Och ett tips för alla blivande mammor (och pappor), ta er upp ur sängen hur jobbigt det än kan vara. Man mår så mycket bättre av att bädda sängen, hålla rent runtomkring sig och inte ha en massa tvätt på hög. Passa sedan på att vila, ta varje tillfälle man får. Gå ut och njut av vädret, få frisk luft och rensa hjärnan. Det är inte egoistiskt att be om hjälp även om man känner sig tjatig. Det är trots allt ni som gått igenom det största kroppen någonsin varit med om och det är okej att inte vara på topp. Och som sagt, det vänder! ♡

På BB sa det till oss att de första nätterna efter förlossningen kan vara riktigt jobbiga eftersom barnet är van vid att ha nästan motsatta rutiner emot mig när hon låg i magen. Det var ingenting som vi märkte av i början, däremot har vi märkt annat som påverkar henne.

Från början låg Leia i sitt babynest mellan oss i sängen. Det tog oss tre nätter innan vi gav upp den idén. Det blev trångt och fruktansvärt varmt. Eftersom vi hjälps åt vid matning på nätterna vaknade alltid även den som skulle få sova. Det slutade med att Claes sov i gästrummet. Hur vår relation skulle se ut efter några månader på det viset vet jag inte och vi tänkte inte spekulera i det heller. Vi provade istället att ha henne sovande i babynestet i sitt rum, i sin egen säng. Det har fungerat betydligt bättre. Hon sover lika bra där inne, vi får sova tillsammans i vår egen säng och den andra stör sig inte lika mycket när den andra tar matningen.

Vi har också börjat att försöka hålla henne vaken på kvällarna, för att hon ska sova bättre under natten. Vaken, mat sen sova. Vi lägger henne heller aldrig i spjälsängen om hon inte ska sova, just för att hon ska koppla ihop sängen med sömn. På dagarna när hon sover är hon istället där vi är och får närhet av oss. Det tycker jag är en viktig del, både för att hon ska få trygghet av oss men också för att hon ska vänja sig vid alla vardagsljud som finns omkring henne. Tanken är att när hon blir äldre och sover middag, också ska kunna läggas ner i sängen och finna ro lättare.

Just nu lägger vi Leia runt 23-tiden på kvällarna. Hon vaknar runt 2-3 för att äta och sedan runt 5-7. Ibland vaknar hon en extra gång eller har svårt att somna om efter maten. Men oftast äter hon och sedan somnar om ganska omgående. Efter det brukar jag ta över henne till vår säng(utan babynestet) och hon sover/vilar jämte oss tills vi går upp runt 9-tiden. Som det ser ut nu så tar Claes den första matningen och jag tar de resterande på morgonen. När han börjar jobba så kommer vi lägga oss tidigare och tanken är då att han ska ta henne fram till 00 om det behövs, och jag tar resten. Jag måste i vilket fall upp och pumpa två gånger på nätterna och det tar ju nästan 30 minuter varje gång. Hittills fungerar detta jättebra för oss och även om jag vet om att det inte alltid kommer att vara guld och gröna skogar så hoppas jag att vi kommer att stå på oss för allas skull. Målet är såklart att vi alla ska känna att rutinerna fungerar och att vi ska behålla vårt välbefinnande. Rutiner är a och o!

 

Idag var det dags för det första BVC-besöket. Egentligen är ju hembesöket det första, men vi bokade in det nästa vecka och kom in idag istället för att titta till vikten. Man kan ju säga att Leia har blivit ganska matglad sedan vi introducerade flaskan för henne. Hon hade gått upp till 3614 g, alltså ökat med nästan 300 g sedan i fredags! Hon hade även växt en cm. Min duktiga tjej! Nu väger hon nästan lika mycket som när hon föddes (3625 g), så skönt för mammahjärtat! Det känns redan att hon inte är nyfödd längre liksom. Hon är slätare i huden, inte lika skrynklig längre och hon är vaken längre perioder. Att hon redan är en och en halv vecka förstår jag inte riktigt?

 

 

Jag tyckte själv att jag inte hade packat särskilt mycket i min BB-väska. Min första förlossning, min första tid på BB-hotellet och då är det ju samtidigt lite svårt att veta vad man ska ha med. Jag har nu lovat att stryka det som jag anser inte har varit nödvändigt och som jag kommer att tänka efter till en eventuell nästa förlossning!

 

 

Jag fortsätter med mina listor här hemma, funkar hur bra som helst. Har nu äntligen tagit tag i att packa min egen BB-väska och sorterat lite efter min babyshower. Jag ska åka och handla lite till kvällens våfflor och förhoppningsvis orka putsa fönstren i gästrummet. Någonstans får man börja! Men efter en lite för hektisk dag igår lärde jag mig att ta ordentliga pauser för att ryggen ska hålla.

 

När jag var gravid (och långt innan dess) har jag alltid velat amma. Det ser mysigt ut och det är behändigt att alltid ha med sig mat, dessutom i rätt temperatur. Men verkligheten ser annorlunda ut och det har varit en kamp för oss sen Leia föddes.

 

När vår prinsessa kom till oss vägde hon 3625 g. Hon låg och snuttade på mig på förlossningen och skrek mellan varven, men det gör de ju ofta. Första dygnet behöver barnet i princip ingen mjölk alls, de har sparat på sig i magen. Det är super för oss som nya föräldrar som får ett dygn efteråt till att försöka vila (även om man som mamma har jättemycket energi över och sover knappt någonting på flera dagar). Vi märkte tydligt de första dagarna att Leia var en lugn bebis, inte mycket skrik och vi fick väcka henne för att hon skulle ammas. Ofta låg hon och tog ett bra tag, men släppte och tog ett omtag. Om och om igen. Sen somnade hon. Vi var eniga om att vi ville stanna på BB-hotellet tills vi kände oss bekväma nog att komma hem.

 

När hon var en dag gammal hade hon gått ner till 3440 g. På nätterna fick jag prova att amma, hon somnade. Jag fick väcka henne till liv så hon började skrika så hon sedan kunde ta bröstet lättare. Hon fick fortfarande inte i sig vad hon skulle så medan hon somnat så fick jag sitta ensam vaken på nätterna och handpumpa på en tesked. Det kunde ta upp emot en halvtimme att få ut mjölk bara från ett bröst, sedan var det dags att väcka henne för att hälla i henne mjölken.

 

När hon var två dagar gammal vägde hon 3265 g. Normalt är att gå ner ca 2-3%, Leia hade gått ner 10%. Jag började känna mig ganska otålig, tyckte synd om henne som inte fick i sig vad hon behövde. Nu fick jag istället prova med amningsnapp vilket gick lite lättare och hon fick nu i sig lite mer mjölk i alla fall. Men hon hade inte orken till att suga en längre stund. Därför fick jag fortsätta handpumpa och fick sedan prova en pump. Jag fick nu ut mer mjölk och vi fick fortsätta hälla i henne mjölk och försöka amma - med eller utan amningsnapp. Jag talade om att hon bara spottade ut mjölken eller kräktes ut den, varpå personalen säger till mig att hon själv kan göra det för att hon var mer van. Det började med att hon spottade ut en del och slutade med att hon spydde upp resten.Jag ville så gärna åka hem dagen efter men det fick vi bara om hon gick upp i vikt.

 

När hon har tre dagar gammal vägde hon 3225 g. Jag blev ganska ledsen för att ingenting verkade fungera, men jag gav inte upp hoppet om att det skulle fungera under dagen och att vi fick komma hem. Jag fick testa att använda en sondslang, nerstucken i amningsnappen från ena hållet, kopplad till en kopp med redan pumpad bröstmjölk. Detta för att hon skulle förstå att ju mer hon sög desto mer mjölk kom det. Min vardag handlade alltså om att pumpa varannan timme, väcka Leia och försöka få i henne mat i en halvtimme. Tillsammans med rengöring av allt, hälla över i portiner i kylskåp osv handlade mitt liv inte om annat. Leia var trött, hon började bli frustrerad och jag började bli ledsen. Jag krävde att få prova med nappflaska. De var absolut inte positivt inställda till detta utan förklarade betydelsen av att amma. Jag vet om det. Jag är utbildad förskollärare och har läst om anknytning både en och tio gånger. Men nu handlade det inte om vad jag ville, utan min dotters behov.

 

Där och då blev jag besviken på personalen. För att allt handlade om att amma. Reagerar man inte när barnet går ner i vikt? Måste allt fortsätta handla om att amma då? Jag var röd om brösten, hade svullna bröstvårtor som jag inte ens kunde röra. Jag grät när hon skulle amma och när jag satte dit pumpen det gjorde så himla ont, jag ville inte ens att hon skulle röra mitt bröst! När jag fått tjatat till mig en flaska, tog det inte ens en halvminut för henne att få i sig 15 ml bröstmjölk. Något hon spottat ut eller kräkts ut förut för vi försökt i en halvtimme att hälla i henne. Helt plötsligt ville hon ha mer mat och att mata med flaskan gick så bra, ÄNDÅ var de skeptiska och ville att jag skulle amma. Trots att hon somnade av utmattning, trots att jag fick väcka henne och få henne att gråta. Det kändes inte bra i mammahjärtat.. Vi fick permission för att åka hem eftersom det nu verkade som att hon fick i sig mat. Väl hemma gick det bra, hon åt inte lika mycket som hon skulle för sin ålder, men det berodde såklart på att hennes magsäck inte hunnit bli större och vi fick veta att hon skulle ligga efter ett bra tag.

 

Fem dagar gammal åkte vi in till BB för viktkontroll. Hon vägde nu 3320 g och hade alltså gått upp i vikt. Vilken seger det kändes att våra instinkter som föräldrar stämde så väl. Nu pumpar jag var tredje/fjärde timme och hon äter precis lika mycket som hon ska för sin ålder, om inte mer. Jag har provat att stödamma men nu när hon har mer energi märks det tydligt hur irriterad hon blir. Jag har en hel del mjölk, jag har sparat både i kylen och frysen så det är inte det som är problemet. Skulle tro att hon är lik sin mamma från när hon var liten. De fick sitta och mata mig med två skedar för att jag ville ha maten så snabbt..

 

 

 

Den riktiga bebisbubblan tycker jag kommer ordentligt först när man har kommit hem från BB-hotellet. Vi var ju där en dag extra, mer om det i ett senare inlägg.. Vi hade det jättebra där, om än lite många olika metoder med det ena och andra, men alla i personalen var trevliga och välvilliga. Men bara att få komma hem, ha tillgång till allt och ha ett helt hus att röra sig på, helt underbart! Dessutom är det en sådan speciell känsla att komma hem till att spyhinken står på toaletten, sängen står obäddad med persiennerna nere och vetekudden slängd på nattduksbordet. Sist jag var i mitt hem kunde jag knappt gå, allt gjorde ont och det enda man tänkte på var att klara sig igenom nästa värk. Vi lämnade huset som ett par och kom tillbaka som en familj. Så glada, lyckliga och trötta. Det är så magiskt att bli föräldrar! Att den fina prinsessan som vi fått med oss hem ska stanna hos oss för alltid. Hon ska växa upp i vårt hem, vara ute och springa barfota på gräsmattan och leka sig igenom sin barndom - med oss som vägledare. Vår lilla tjej som sprider ett sådant lugn till de i hennes omgivning. Att ha henne liggande på sitt bröst får en att slappna av - på riktigt. Man sänker axlarna och känner hur man bara sjunker ner i soffan, snusar på hennes bebishuvud och lyssnar på hennes andetag. Det är kärlek i en helt ny form. Dessutom har vi som föräldrar ytterligare en anledning att älska varandra, på ett helt nytt sätt. Det finns inte ord som förklarar den lycka man känner för sitt barn, även om man bara levt tillsammans en så liten tid av sitt liv ♡

 

Lördagen den 4 april 2015 gick jag upp relativt tidigt på morgonen för att fixa iordning frukost. Jag började känna efter ett tag att jag hade molande värk i magen. Eftersom det bara kom ibland så bestämde jag mig för att klocka värkarna med hjälp från en app som jag laddat ner tidigare. Det visade sig att jag hade regelbundna värkar på ca 50 sek med 5-9 min mellan. Så fortsatte det hela dagen. Vi var bortbjudna från det ena till det andra stället och värkarna fortsatte och blev lite starkare under tiden dagen gick. Vi åkte hem från stan vid 23-tiden på kvällen och eftersom vi har 3 mil till sjukhuset så passade jag på att ringa förlossningen och rådfråga om jag skulle komma dit för en kontroll eller åka hem. Det slutade med att vi åkte hem och lade oss - jag med en vetekudde över magen.

 

Söndagen den 5 april klockan 01.16 vaknade jag av ordentlig värk i magen. Jag hade lyckats sova en timme sedan vi kom hem. Klockade värkarna och jag hade fortfarande värkar med runt 5 minuter mellan varje och de höll nu i sig över minuten. Runt kl 03.00 väckte jag Claes och sa att han vi måste åka in. Fram tills dess hade jag haft ordentliga diarréer och jag hade betydligt tätare mellan värkarna när jag rörde på mig. I bilen in till förlossningen fick jag ordentligt ont och jag hade värkar lika ofta och länge som jag inte hade det. Klockan 04.10 var vi framme på förlossningen. Jag fick lägga mig för att mäta värkar och lyssna på bebis hjärtljud i 30 minuter. Jag var öppen 5 cm.

 

Klockan 05.00 spolade vi upp ett bad och jag provade lustgasen för första gången. Jag upplevde det som en svårighet att gå från en andningsteknik "in genom näsan och ut genom munnen" till att endast andas med munnen. Det gjorde att jag tappade fokusen på att andas och skrek ibland istället rakt ut under värkarna. Jag tycker inte lustgasen hjälpte någonting vidare under själva värkarna, däremot hjälpte det mig att slappna av mellan värkarna. Vid 6.00 tyckte jag att det blev för outhärdligt och jag ville ha EDA. Jag gick upp från badet och nu var jag öppen 9 cm, alltså var det alldeles för sent för att sätta EDA och att den skulle hinna värka. Jag fick klara mig utan helt enkelt för nu gick det snabbt. Det togs hål på min hinna, vattnet gick och klockan 6.20 började jag känna krystvärkar. Jag sa till Claes flera gånger att "nu måste jag krysta, jag måste krysta nuuuu! Hon kommer nu!". Vi tryckte på knappen och visst var det dags. Det tog inte många krystvärkar förrän hon var ute. 06.47 kom hon, våran lilla prinsessa! Hon lades vid min bröst och snuttade en bra stund. Jag som trodde att jag skulle lipa ihjäl mig efter hon kommit, var istället väldigt lugn på den fronten. Claes grät medan jag fokuserade på att bara låta alla känslor sjunka in och krama och pussa på min dotter som låg i min famn. Efteråt fick jag höra att hennes hjärtljud gått ner mellan krystvärkarna och att det var 4 personal, bland annat en läkare, på plats. Hon hade fått navelsträngen ett varv runt halsen, därav att en personal låg över min mage och tryckte medan jag krystade. Det tog 3 timmar och 37 minuter från att jag kom in på förlossningen tills vi fick träffa vår prinsessa. Det gick snabbt och barnmorskorna sa att det gick ordentligt snabbt för att vara första barnet.

 

Jag fick en liten bristning och fick sy sammanlagt 3 stygn (både på in- och utsida), vilket jag tyckte gjorde riktigt ont (och gör fortfarande...). När jag sedan skulle gå på toaletten för första gången så kom jag knappt fram till toaletten förrän blodet bara rann ur mig. Jag förstod inte att någonting var konstigt förrän det kom ordentliga klumpar ur mig och jag höll på att svimma. Inrusande kom 4 personal bland annat narkosläkare. Ner på marken med mig och de tryckte massvis på magen för att få ut allt. Uppskattningsvis förlorade jag vid detta tillfället ca en halv liter blod. Efter tryck på magen både vid krystningsvärkarna, när moderkakan skulle ut och vid detta tillfälle, så var jag lagom öm i magen.

Runt 11.00 fick vi ett rum på BB-hotellet där vi fick dubbelsäng med handkontroller, 40" tv och annat för att på en så bra första tid som möjligt tillsammans som en ny liten familj med världens mest perfekta lilla flicka ♡

 

Det blev några dagar där utan uppdatering, tänkte att jag skulle sätta mig och skriva ett inlägg så att ni inte trodde att bebis kommit ut. Men.. Våra lilla tjej hann kika ut innan dess! Vår fina prinsessa! Tanken är att vi åker hem imorgon, så uppdaterar er hemifrån med mer detaljer när vi landat :) vi mår bra alla tre ♡

 

 

Idag har jag haft besök hemma och som två höggravida preggossar vi är (vi har BF 2 dagar ifrån varandra) så har vi vräkt i oss en massa kladdkaka med sprutgrädde och hallon. Det får man unna sig såhär i slutet! Mina fötter däremot hade svullnat upp rejält efteråt och jag fick använda stödstrumpor för första gången denna graviditet. Med shorts också känner jag mig som Alexander Bard, skitsnyggt. Men det kändes liksom nödvändigt när det skvalpade (!) om mina fötter. Ni vet som när man varit ute och gått i spöregn och man riktigt känner hur det bubblar om fötterna..