I fredags satt vi där i väntrummet till dagkirurgen. Magen kurrade, jag hade inte ätit på 12 timmar. Oron växte sig bara större när en sköterska ropade upp mig. Jag fick veta att Claes inte skulle få vara med mig mer vilket kom som en snabb chock för mig. Han blev lite nervös själv och började rabbla upp hur viktigt det var att de visste att jag var nålrädd, att jag känt en stor rädsla inför operationen och ville ha lugnande. Han fick till svar att jag skulle sövas, något jag fått veta tidigare att jag inte skulle bli. Jag hade aldrig blivit sövd förut och fick ett hugg i magen av oro. Jag blev gråtfärdig när Claes fick lämna mig där i korridoren och jag följa efter sköterskan in i ett litet omklädningsrum med en dator där jag fick gå igenom viktig information inför min operation och narkos. Jag fick ta på mig långa strumpor, en sjukhusskjorta, tossor på fötterna och sätta upp håret i en knut på huvudet som sedan skulle få prydas av en mössa. Sedan fick jag Morfin, två Alvedon och en tablett mot illamående innan vi gick genom en korridor till operationsrummet. Jag kände mig som den mest ensamma i världen..

 

Jag var nervös och skakade som ett asplöv när jag fick lägga mig ett gynstolsliknande operationsbord, ledd av en mycket mysig personal som fick mig att lugna mig litegrann. När de skulle sätta venkateter i armen för att ge mig olika läkemedel, började jag känna mig yr och fick ur mig hur rädd jag är och att jag förr har slagit till de som stuckit mig. Tillsammans med en annan kvinna gick det ändå ganska bra. De höll om mig, höll mig i handen och lät mig krama deras händer så hårt jag kunde. Sedan fick jag en blodtrycksmanschett runt överarmen, EKG-elektroder på bröstet och en klämma på mitt finger. Här någonstans fick jag ur mig att det kanske vore bra för dem att veta att mitt hjärta slår i otakt, eller ett extraslag. De tog det med ro och jag fick en mask där jag fick andas in syrerik luft samtidigt som jag fick läkemedel som kunde få mitt hjärta att rusa och min mun att bli torr. Narkossköterskan talade om för mig att jag kommer få narkosmedel insprutat genom venkatetern och att jag strax kommer att känna mig trött. Den andra narkossköterskan talade lugnande med mig hela tiden och tidigare ställt frågor om Leia. Strax innan jag började känna mig trött sa hon "sov gott och tänk på din fina dotter". Jag fick tårar i mina ögon och såg strax därefter att lamporna i taket började snurra, sen var jag borta.

 

Fortsättning följer...