Helgen har sprungit iväg och det är redan ny vecka igen. Imorgon är det redan ny månad och vi tar ytterligare ett steg närmare våren. I helgen har vi blivit bjudna på ett riktigt trevligt restaurangbesök, haft en bingolottosöndag hos mina föräldrar och hunnit med städning av huset. Veckan startade även med en lunch på stan med Elin med en tillhörande promenad och lite lek på stadsparkens lekplats i den underbara solen. Kvällen har spenderats till matlagning, middag och bus i vanlig ordning!

 

Jag har verkligen älskat Leias vinterjacka, på alla sätt och vis. Nu börjar det mer bli mer dags för vår- och möjligen sommarjacka. Jag blev superglad när jag såg att det kommit in en nästan exakt likadan vårjacka som vinterjackan hon haft. Jag älskar både modellen och den puderrosa färgen! En mycket välkommen nyinvestering till Leias garderob!

 

Just nu är det bokrea i affärerna, har ni handlat någonting? Det har inte blivit några böcker för oss vuxna, men jag beställde massvis med böcker för några veckor sedan så jag har så det finns och blir över! Vi har köpt några stycken böcker till Leia, hon är verkligen helt galen i djur just nu. Det är mestadels djurljud som hon koncentrerar sig på och hon älskar alla sorts böcker så hon får bläddra själv. Det är extra roligt när vi läser små sagor för henne, men hon sitter gärna själv och bläddrar också.

 

Varannan vecka har pappan i familjen jour och måste åka ut snabbt efter att han fått samtal om att han måste arbeta. Jag har fyllt frysen med pizzabullar som är helt perfekta att ta upp och värma på litegrann innan de ska avnjutas. De är också ett bra alternativ för en upptagen mamma som behöver fylla på sitt energiförråd då och då.

 

 

De där underbart söta, än jättestora, puderrosa skorna jag köpte till Leia i höstas i strl 18/19 har helt plötsligt bara blivit för små. De senaste dagarna har hon blivit ledsen när skorna ska på och inte trodde jag att de redan var för små! Men ett besök hos en skoaffär och jag förstod att hon alltså behöver storlek 20 nu. Min stora tjej! Nu är det också dags för riktiga lära-gå-skor som främjar hennes gång. De sitter så mycket bättre på foten och hon vandrar nu hellre med händerna i mammas såklart!

 

Just nu inspekteras allt här hemma. Mest sådana där förbjudna saker som kökslådor, trappa och fönsterbläck. Katten är ju en stor idol såklart och därför vill hon gärna vara involverad i det han gör. Det leder till att hon välter ut hans vatten eller gärna försöker smaska i sig hans både torr- och mjukfoder. Och ändå tycker man att man har ögon i nacken samtidigt som man sköter om hemmet.. Det går så snabbt nu när hon kryper, ställer sig och går jämnsmed saker. Det är inte sällan som man hittar henne i hallen, stående mot vagnen och hon har plockat ut alla skor i skostället och plockat ut samtliga saker i skötväskan. Busiga unge, dagar med dig blir aldrig tråkiga!

 

Snön har fortsatt falla från himlen och vi har fortfarande inte fått hem pappan. Hoppas på att få se honom denna kväll i alla fall!

Vi har hunnit göra nytta både inomhus och utomhus, och såklart haft tid till både lek och pulkaåkning. Jag tänkte att jag skulle passa på att laga dagens middag under tiden som Leia tar sin dagliga tupplur så har vi ännu mer tid tillsammans i eftermiddag och ikväll.

 

Igår tog jag med mig nybakta nonstop kakor till föräldragruppsträffen. De verkade gå hem och tog slut som smör!

 

 

125 g smör

3 dl socker

2 ägg

2 tsk vaniljsocker

4½ dl mjöl

1 dl kakao

1 tsk salt

1 liten påse nonstop

 

Sätt ugnen på 175 grader.

Blanda smör, socker, ägg och vaniljsocker i en matberedare till en smet.

Tillsätt mjöl, bakpulver, kakao och salt.

Klicka ut ca 1 stor matsked med smet till varje kaka på en plåt med bakplåtspapper, högst 12 st på varje plåt.

Tryck försiktigt ut fyra nonstop på varje kaka och sätt in i ugnen i ca 15 minuter.

Snön har dalat ner och lagt sig som ett vitt täcke på marken idag. Pappan i familjen har varit ute och plogat hela dagen men jag hoppas på att han är tillbaka innan det är dags för mamman att gå och lägga sig.

Vi har istället spenderat tid med vår föräldragrupp i några timmar. Vi alla åt gott, barnen lekte och hade roligt tillsammans medan vi vuxna fick i oss lite kaffe och kakor. En bra fördelning! På eftermiddagen spenderade jag ordentlig ensamtid med Leia. Vi lekte och stojade i två timmar bara vi två. Böcker är bland det bästa just nu, speciellt med djur där vi kan sitta och härma ljud hur länge som helst.

 

Nu sover lillan gott och jag har satt mig framför melodifestivalen med ett glas vitt och popcorn. Ha en fortsatt trevlig helg!

 

Häromdagen köpte jag en skaloverall till Leia, helt perfekt nu till våren! Det är enkelt att kunna lägga till eller ta bort plagg under istället för att själva overallen ska vara tjock. Den kommer hon kunna ha i vagnen, när vi hänger på lekplatsen och gungar eller leker i sandlådan, när vi strosar runt på promenader, kryper runt i trädgården eller kanske också går, vem vet? Den är ju jättesöt också, puderrosa med blommönster och gulddragkedja. Känner på mig att den kommer att bli flitigt använd här hemma!

 

Bröd är någonting som jag alltid haft lite svårt att baka. Det vill gärna bli lite degigt och tungt, inte alls fluffigt och lätt. Men, nu har jag äntligen hittat ett superrecept som är jättebra som grund. Det går att variera med att bara byta ut mot annat slags mjöl eller tillägga nötter, frukt eller frön. Verkligen superbra! Jag har gjort ljust bröd, lite mörkare och med valnötter och fyllt upp brödfacket i frysen litegrann. Nästa gång ska jag prova oliver och soltorkade tomater! Att baka bröd är ju billigare än att köpa och tar egentligen ingen speciell tid alls när man ändå pysslar med någonting annat.

 

Vår torsdag har vi spenderat som de allra flesta. En förmiddag på Öppna förskolan och en eftermiddag med Kikki och Loke. Barnen har sovit om varandra, men vi hann luncha tillsammans i alla fall. Just nu är vi inne i en "försöker-sova-en-gång-om-dagen-period" för att få mer sömn på nätterna. Oavsett blir det ingen sömn efter klockan 16 för att hon ska kunna sova vid 19.30-tiden. Och tänk, hur lite sömn man än får, hur frustrerad man ibland kan vara och hur mycket känslor som än väller inom en, så finns det inget man inte skulle göra för sitt lilla underverk. En känsla som inte kan upplevas utan att sitta i samma sits. Min stjärna på himlen, min sol i själen och ljuset i mitt liv. Min prinsessa, älskade barn ♥

"Ida, nu är det dags att vakna". Klockan var 11.30 när jag sakta slog upp ögonen, 1½ timme sedan jag somnade. Det pep runtomkring mig, sköterskorna gick lugnt runt och tittade till alla patienter. Jämte mig grät en tjej och skrek hur ont hon hade och bad efter mer smärtlindring. Efter en stund var hon superglad och hade aldrig mått bättre i sitt liv, innan hon somnade igen. Jag var trött och torr i munnen men allt kändes förvånansvärt bra. Dock kände jag mig enormt ensam fortfarande, jag trodde att jag i alla fall skulle få träffa Claes på uppvaket. Men jag fick istället ligga och vakna till liv i en halvtimme innan jag fick smörgåsar, te och saft. Massa saft. Efter en stund kom läkaren och hon berättade att hon klippt upp mig och sytt igen 5 stygn. Hon talade också om att jag var felsydd, helt snett. Men hon var glad och positiv och det smittade av sig!

 

Efter några minuter blev jag såklart kissenödig och ville åka hem. Så 12.30 fick jag äntligen börja gå mot omklädningsrummet, lite vinglig och dann. Jag fick kissa, äntligen träffa min sambo och det var sedan dags för venkatetern att tas ut. En stund såg jag stjärnor, sus i öronen och var nära att svimma av, men det gick bra till slut. Nu ville jag bara hem till mina föräldrar och få träffa min lilla tjej igen!

 

Morfinet höll i sig, lokalbedövningen nertill likaså. Men till min lättnad så kom aldrig någon sådan där smärta som jag hade föreställt mig. Visst har det ibland känts att allt inte är läkt, men jag har ändå kunnat leva normalt. Så pass normalt att det nästan känts överdrivet att vara två hemma för den sakens skull att jag inte fick bära tungt. Är det såhär det ska kännas? Första tiden efter en förlossning är det naturligtvis annat som kroppen kämpar med, än att bli sydd. Men jag har ändå upplevt just den delen som en stor del till varför jag haft ont och haft en obehaglig känsla. Nu håller jag tummarna för att det här ska läka fint och gå vägen, hittills är jag så himla positiv!

 

Nu återstår bara tankar om jag ska orka ta det här vidare och kämpa för min rätt?

Idag har det varit en bra dag! Både mina och Leias sjuka dagar börjar att gå över, så skönt. Snoret rinner visserligen med jämna mellanrum från lillans näsa, men långtifrån som för en vecka sedan. Däremot har hon börjat att dregla en himla massa, vilket hon inte gjort sedan hon var några månader gammal trots att tänder kommit. Nu anar jag möjligen att det kan vara tänder i överkäken på gång!

 

För några veckor sedan beställde jag ett par jättesöta byxor till Leia. Vita jeansliknande med rosa blommor och spetsdetaljer. När jag sedan fick hämta ett paket och det inte var de jag beställt i, blev jag jättebesviken. Rosa med fjärilar var alltså inte vad jag beställt. Efter ett mejl fick vi veta att tyget var slut, fick tillbaka pengarna och behövde inte skicka tillbaks de vi fått. En ganska okej deal ändå! Och de var ju faktiskt söta de också.

 

 

1 falukorvsring

1 dl ketchup

3 msk sötstark senap

I fredags satt vi där i väntrummet till dagkirurgen. Magen kurrade, jag hade inte ätit på 12 timmar. Oron växte sig bara större när en sköterska ropade upp mig. Jag fick veta att Claes inte skulle få vara med mig mer vilket kom som en snabb chock för mig. Han blev lite nervös själv och började rabbla upp hur viktigt det var att de visste att jag var nålrädd, att jag känt en stor rädsla inför operationen och ville ha lugnande. Han fick till svar att jag skulle sövas, något jag fått veta tidigare att jag inte skulle bli. Jag hade aldrig blivit sövd förut och fick ett hugg i magen av oro. Jag blev gråtfärdig när Claes fick lämna mig där i korridoren och jag följa efter sköterskan in i ett litet omklädningsrum med en dator där jag fick gå igenom viktig information inför min operation och narkos. Jag fick ta på mig långa strumpor, en sjukhusskjorta, tossor på fötterna och sätta upp håret i en knut på huvudet som sedan skulle få prydas av en mössa. Sedan fick jag Morfin, två Alvedon och en tablett mot illamående innan vi gick genom en korridor till operationsrummet. Jag kände mig som den mest ensamma i världen..

 

Jag var nervös och skakade som ett asplöv när jag fick lägga mig ett gynstolsliknande operationsbord, ledd av en mycket mysig personal som fick mig att lugna mig litegrann. När de skulle sätta venkateter i armen för att ge mig olika läkemedel, började jag känna mig yr och fick ur mig hur rädd jag är och att jag förr har slagit till de som stuckit mig. Tillsammans med en annan kvinna gick det ändå ganska bra. De höll om mig, höll mig i handen och lät mig krama deras händer så hårt jag kunde. Sedan fick jag en blodtrycksmanschett runt överarmen, EKG-elektroder på bröstet och en klämma på mitt finger. Här någonstans fick jag ur mig att det kanske vore bra för dem att veta att mitt hjärta slår i otakt, eller ett extraslag. De tog det med ro och jag fick en mask där jag fick andas in syrerik luft samtidigt som jag fick läkemedel som kunde få mitt hjärta att rusa och min mun att bli torr. Narkossköterskan talade om för mig att jag kommer få narkosmedel insprutat genom venkatetern och att jag strax kommer att känna mig trött. Den andra narkossköterskan talade lugnande med mig hela tiden och tidigare ställt frågor om Leia. Strax innan jag började känna mig trött sa hon "sov gott och tänk på din fina dotter". Jag fick tårar i mina ögon och såg strax därefter att lamporna i taket började snurra, sen var jag borta.

 

Fortsättning följer...

Ni som följt mig i alla fall sedan Leia föddes, vet att jag hade en drömförlossning. Under min graviditet var jag aldrig orolig för förlossningen, knappt en enda tanke. Visserligen föddes hon tidigare än beräknat och jag kom aldrig till den gränsen då jag gick över tiden och hann tänka så mycket. Leia kom 2½ timme efter att vi kommit till förlossningen och min första tanke var "har jag fött barn nu? det var ju inte så farligt som alla säger". Men jag visste ju inte då att redan en timme efteråt skulle istället problemen börja.

 

Redan på BB-hotellet kände jag mig extra dålig av någon anledning. Jag hade svårt att gå, blödde extremt mycket och hade ont i magen. vi kom hem efter några dagar på BB, gick några veckor och man hade börjat vänja sig vid att leva som man mådde. Det var dagar med fruktansvärd mjölkstockning, dåligt med sömn och dagar där jag mest var inomhus på grund utav att jag fortfarande hade ont i de nedre delarna. Jag kom ihåg att de flesta kom igång så snabbt med att leva normalt igen, ut och promenera. Jag själv hade det lite jobbigare att ta på Leia kläder när vi skulle iväg, jag kunde ju inte sitta på huk en längre stund utan att allt domnade bort. På återbesöket visade det sig att jag hade fått en bit över från de sydde som jag fortfarande hade känsel i. Den valde de att försöka bränna bort med frätningsmedel för att den skulle ändå släppa senare. Jag frågade om varför jag hade en känsla av att det drog mellan benen, men fick till svar att det kan ibland vara så för att de ibland måste sy ihop och "dra åt".

 

Några månader efter förlossningen domnade de nedre delarna fortfarande bort när jag suttit på huk eller toaletten en längre stund. Ibland blödde jag. Jag vet inte om jag levde på hoppet, om jag försökte lyssna lite för mycket på läkare som sa att "det kan ta lång tid innan man läker och det känns som förut". När 9 månader gått valde jag att söka mig till gynmottagningen igen. Man ska väl kunna sitta på huk nu? Inte blöda när man går på toaletten? Inte domna bort vid dessa tillfällen? Ha sex utan att gråta efteråt?

 

Det visade sig att det inte alls berodde på den bit som blivit kvar från att se sydde. Under undersökningen hade jag för ont för att jag skulle kunna undersökas ordentligt och jag blödde massvis. Där och då fick jag beskedet att jag skulle få tid till operation. Jag fick inte reda på varför - det visste han inte. Han förstod inte varför jag hade så ont som jag hade, kliade sig bara i huvudet, satt tyst och tänkte vid sitt skrivbord. Jag fick inga svar på mina frågor, jag skulle bara gå iväg och ta prover för att få svar på frågor där. De hade naturligtvis inga svar utan tog bara blodprov och bad mig skriva på papper för att sedan ställas i kö till operation. Det enda jag visste var att jag skulle klippas upp och sys igen, utan att sövas med bara lokalbedövning.

 

Efter det oroade jag mig länge. Till och med så pass att jag ville ställa in alltihop. Strax efter förlossningen när jag skulle sys, fungerade inte lokalbedövningen så jag kände varje stygn, skrek och fick lustgas som till slut fick mig att tuppa av. Skulle jag få gå igenom det ännu en gång? Varför blev det så här? Klockan var strax innan 7 på morgonen då jag blev sydd och hennes pass slutade kl 7, hade hon bråttom?

I början på februari fick jag brevet, inte ens två veckor fick jag på mig att förbereda mig mentalt för det som komma skulle.

 

 

Fortsättning följer..

Här hemma fortsätter sjukstugan som små smått började i söndags. Sedan dess har vi fått minimalt med sömn på nätterna och på dagtid har det varit lika mycket gnällstuga som sjukstuga. Leia har nappen i munnen hela tiden, drar på sin snuttis var hon än kryper och livet går under om inte alla aktiviteter involverar henne. Vi har fått lägga måsten åt sidan för att spendera tid tillsammans och vila båda två under dagarna för att få mer energi. Det har varit lite dålig med att få frisk luft om dagarna nu då regnet har dalat varje dag och idag har det istället hittills kommit fem centimeter snö. Jag kanske skulle skaffa mig en vagn jag med så jag också kan få den där välbehövliga friska luften ett par timmar om dagen?

Idag fick vi hem supersöta små panties till Leia, perfekta till sommarens varma dagar. De passade bra nu så skulle tro att de är på gränsen till för små när sommaren kommer. Får passa på att handla några fler i andra färger och mönster i en större storlek.

 

Idag har vi varit iväg på besök för lunch och tilltugg hos ett par vänner, skönt att komma bort lite när man haft huset fullt med folk i helgen. I eftermiddag har vi spenderat flera timmar med Leia på golvet, det är ju så man umgås numera. Och man ser för varje dag vilka framsteg hon gör, det går så snabbt nu!

 

Häromdagen gjorde jag kebab på köttfärs. Det fick till och med tummen upp av pappan här hemma som vanligtvis inte tycker om kebab. Det här blir det garanterat till fler middagar här hemma! Leia fick samma som oss, dock med lite mindre kryddor och makaroner.

 

 

 

500 g köttfärs
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
svartpeppar
gurkmeja
koriander

1 msk kebabkrydda
1 msk citronarom
½ dl persilja

1 ägg

½ dl ströbröd

 

1 dl majonäs

2 dl turkisk yoghurt

vitlökspulver

svartpeppar

 

Riv lök på rivjärn och lägg i en skål med pressad vitlök, köttfärs och kryddor. Rör om ordentligt.

Vispa ägg i en annan skål, blanda ner ströbröd, persilja och citronarom. Blanda ner med köttet och låt stå kallt 1 timma.

Sätt ugnen på 225 grader.

Blanda kebabsåsen och ställ kallt till servering.

Pensla en plåt med olja och platta ut köttet.

Skär ränder med en kniv från kortsida till kortsida över hela plåten. Gör sedan ränder åt andra hållet, men inte helt igenom.

Sätt in i ugnen i ca 15-20 minuter eller tills köttet är färdigt igenom.

♡ Du snurrar på rumpan

♡ Du rumphasar/kryper

♡ Du ställer dig upp mot vissa föremål

♡ Du sätter dig upp från att ligga på mage

♡ Du står och parerar själv utan stöd kortare stunder

♡ Du kan dricka själv

♡ Du går själv med gåvagnen, något ostabilt ibland

♡ Du kan rörelser till "imse vimse spindel" och "lilla snigel kom till mig"

♡ Frågar man var lampan är säger du "där, tittar och pekar"

♡ Du sover 19.30- ca 7.30. Du vaknar ofta på nätterna nu.

♡ Du väger 9770 gram och är 75 cm lång

♡ Nya ord du lärt dig:

     vov vov (så fort du ser en hund eller kallar på den)

     hejje (hejhej, och vinkar med bägge händerna)

     dä (där)

     ajaj

 

Du tycker om

♡ Öppna förskolan

♡ Dina kompisar och andra barn

♡ Din snuttis

♡ Att härma

♡ Att åka pulka

♡ Att gunga

 

Du tycker inte om

♡ Att byta blöja

 

Dagen har bjudit oss på helt underbart väder så vi gick tillsammans med våra grannar till lekplatsen och lät barnen leka en stund. Gungorna var lite för stora för Leia i sensomras. Nu pallade jag upp med filtar och med hennes tjocka kläder blev det perfekt för en gungtur. Och som hon älskade det, lyckligare unge får man nog leta efter! Vi passade på att dricka kaffe, fika och njuta av solen. Efter två timmar passade det fint med lunch och vila för min andra halva, 10-månaders dagen till ära!

 

Varje torsdag hänger vi på öppna förskolan tillsammans med flera från vår föräldragrupp och många andra mammor och barn. Någonting som våra barn inte uppskattade jättemycket i början då de mest satt och tittade sig trötta på allt som lät och rörde på sig. De har utvecklats tillsammans som med allt annat och nu är de ju så supermysiga! De sitter i mitten av ringen, klappar, gör rörelser till musiken och sprudlar av glädje. Underbara barn som ger oss så mycket glädje och kärlek!

 

Idag följde Kikki och Loke med oss hem efteråt för lek och lunch. Vi fick oss ett gott skratt åt att det syns tydligt att vi brukar umgås och inspireras av varandra med många saker. Det är ju så smidigt att få erfarenhet, inspiration och kunna bolla tankar och idéer med varandra.

 

Idag har vi kört en hel del bil från den ena destinationen till den andra då vi varit på kyrkis, lunchat i stan och veckohandlat med Kikki och Loke. På vägen fick vi se en riktigt hemsk olycka där flera bilar var inblandade på bägge sidor av motorvägen. Någon hade kört in i vajerräcket, någon voltat osv. Detta på grund av blixthalkan som de precis varnat om på radion. På bara någon timme rapporterades det om ett flertal olyckor i närheten.

 

I dessa väderlekar som råder just nu tycker jag inte om att köra bil. Inte för att jag inte litar på mig själv - jag litar inte på andra. Det är långtifrån alla som sänker hastigheten, trots att det är halt, trångt eller andra hinder på vägen. På vägen hem körde vi en annan väg som var halare men betydligt lugnare och vi kunde lugnt och satsat köra hemåt. Men.. helt plötsligt kör en bil upp tätt bakom mig och gör mig lite irriterad. Avstånd är väl det minsta man kan göra för att undvika olyckor, speciellt under dessa förhållanden. Sedan väljer han att köra om två bilar i sträck, på glashalt underlag med skolbarn i. Det var alltså en minde version av skolbuss som hetsat mig och kör sedan om med kort marginal. Han väljer alltså att utsätta inte bara sig själv utan barn, andras barn för fara.

 

Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag hade tagit ett beslut som hade kostat någon annans liv, i synnerhet inte ett barns. Jag blir tårögd när jag bara tänker på att utsätta någon annans liv för fara för att man har haft bråttom. Mitt barn är det största som hänt mig i mitt liv, något jag kämpat med att få, som jag burit i min kropp och som jag skulle göra allt i världen för. Det minsta jag kan göra och också det allra viktigaste är att göra vad jag kan för att undvika att olyckor händer henne. Vad skulle jag ta mig till om jag visste att någon annan tar beslut som skulle kunna kosta henne livet? 

 

Falukorv är en stor favorit är hemma av både Leia och Claes. Långtifrån min favorit skulle jag säga, jag äter hellre en smakrikare korv. Men som mycket annat så väljer denna mamman att sätta andras "behov" framför sitt eget. Så falukorv fick det bli till middag igår! Leias korv gjorde jag med hackad lök, korvstavar, lite bostongurka och ost.

 

Bröstmjölken som är det första det lilla barnet får är söt, därför behöver vi inte lära oss att tycka om söta smaker. Alla övriga smaker måste läras in. Det säger ju ganska mycket om varför barn ofta föredrar söta frukter, grönsaker och liknande redan som små.

 

När jag var liten var det lördagsgodis som gällde. En promenad till kiosken och vi fick en minimal påse och fick betala några kronor för ett par godisar. Jag kan inte komma ihåg att vi fick äta en massa fika till mellanmål, det fick man på kalas. Obóy, juice och annat fick vi då och då, men långt ifrån varje dag och det fanns en tydlig gräns hur mycket som fick intas. Snabbmatrestauranger blev man inte direkt bortskämd med, däremot ägnades mycket tid till fotboll och andra utomhusaktiviteter.

 

I dagens samhälle upplever jag det annorlunda. Trots att vi har mycket mer kunskap om mat och vad det innehåller och kan leda till, så äter barn betydligt mer onyttigheter likt dessa än vad vi gjorde förr. Hur kommer det sig egentligen? Är det bortskämdhet? Lathet? Används det som belöning? Muta?

 

Jag kan absolut tycka att ett äldre barn kan få lördagsgodis, läsk och liknande, men det kan räcka med litegrann. Vi har aldrig levt ett liv utan socker och kommer inte att göra det i framtiden heller. Dock har vi dragit ner enormt mycket på godis och liknande och försökt hitta andra alternativ. Lagom mängd, inte för ofta och sunt förnuft tror jag är bäst. Barnet behöver inte äta obegränsat i mängder. Räcker det inte med ett glas läsk, en bulle eller en tablettask? Måste de få välja vilken 2 liters läsk de ska få, plocka sin egen stora godispåse eller få en egen chipspåse som de gärna öppnar innan middagen? Och hur ställer vi oss vuxna till det här? Barn är fenomenala på att göra som vi gör, det är ju en stor del till att de utvecklas, att de härmar och imiterar oss vuxna. Hur berättar vi för våra barn hur vi begränsar och varför? Vart går er gräns? Jag tycker att detta är en jätteintressant fråga!

 

 

De senaste dagarna har pappan i familjen arbetat en hel del, både dag- kväll- och nattetid. Kalas hos Leias farfar har i hunnit med tillsammans, annars har jag och Leia hittat på saker på tumanhand. Såklart med lånehund i släptåg! Leia är som galen i vårt extra sällskap om dagarna och är mer eller mindre i samma rum som henne så ofta hon har chansen.

 

Idag har vi varit på rutinröntgen för pappan och ska åka till BVC om en stund. 10 månaders kontroll och läkarundersökning!