Vår lilla skatt

Första gången vi fick se vår lilla skatt var tidigt i graviditeten. Pga. oregelbunden mens hade jag ingen aning om vilken vecka jag var i, därför fick vi ett tidigt ultraljud. Det visade sig att bebis var för liten för att kunna se vilken vecka jag var i. Men vi fick se ett fint hjärta slå och det kändes sådär overkligt och vi bara satt där och tittade på skärmen med leenden på läpparna.

 

 

Vi fick ett senare ultraljud för att kunna fastställa hur gammal bebis var. Det var den första gången vi fick se hur bebis bökade runt där inne, en riktig vilding. Nu kunde man urskilja betydligt mer i magen, små ben och armar, händer och fötter och det gick mer upp för mig att det faktiskt växer en perfekt liten varelse där inne. Jag fick veta att jag var runt vecka 12 och nu kändes det ordentligt verkligt!

Början av en graviditet är jobbig. Delvis för att man mår dåligt, delvis får att man inte vet hur det står till i magen. Jag började känna många symtom av att jag var stressad och efter lite väl många varningar från kroppen bokade jag ett extra besök hos bm för att se att allt stod rätt till. Dagen efter sjukskrev jag mig 25% från jobbet i en månad för att ta det lite lugnare. Jag fick göra ett ultraljud och äntligen få se bebis igen. Bebis mådde fint och de tidiga sammandragningarna jag hade pga. stress visade sig inte ha gjort bebis någonting. På ultraljudet fick vi se en lika aktiv bebis som i vecka 12. Nu var jag i vecka 17 och bebis hade växt massvis sedan sist, helt underbart att se och det lugnade mitt hjärta massvis.

 

Det blev dags för rutinultraljudet och vecka 20. Allt såg fint ut och de där leendena hos oss blivande föräldrar som liksom gick från öra till öra.. Underbart. Sedan dess har vi känt en himla massa sparkar och den mesta oron har lagt sig. Vi fick inga speciellt bra bilder under vårt RUL, mest handlade det om att bebis inte låg still, vände och vred på sig så fort min bm fått en hyfsat bra vinkel. Jag tror att vi kommer ha en väldigt aktiv bebis hos oss om strax över 3 månader!

 

Åh mysigt att ha gjort så många UL :) Vi fick heller inga vidare bra bilder för när det var dags att ta kort så vägra hon ligga still :) men tur att vi åtminstone hann se att allt var bra och vilket kön innan hon börja snurra runt :D

Men om dom såg "dom tre strecken" så borde de väl vara ganska säkert iaf? :) till oss sa bm "det är troligtvis en tjej" och så såg hon (och vi) rakt underifrån mellan benen dom tre strecken :P skulle bli riktigt chockad om det skulle vara fel sen! dom vill ju aldrig säga 100% nu längre.

Så kul att läsa om dig Ida :) Jag hade velat göra mer ultraljud med. Särskilt pga att jag kännt oro och stress nästan hela tiden. Men vid jul då vi skulle på ul var ju allt såklart fullbokat så fick vänta till januari. Nu har vi ju sett bebis, och lättnaden var så enorm. Vi fick ju inte heller ett 100% svar på att det är en kille men det var ju vad hon trodde. Och hon var väldigt saklig med myyycket annat. Men att bara få se hjärtat, och benen som sparkade. Vilken känsla. Helt fantastiskt. Hoppas du mår bra :) kram på dig!

Startsida