Många går omkring som gravida och oroar sig litegrann över förlossningen, vilket egentligen inte är så konstigt. Att vara gravid har varit den största förändringen någonsin som kroppen fått gå igenom. En graviditet är heller inte slut förrän förlossningen är avslutad. De flesta verkar ha det så fint utåt, deras barn är världens bästa och de själva verkar mår prima efter förlossningen. Men verkligheten ser inte riktigt ut så.. En förlossning är bara början, en liten bit av kakan. Jag önskar att någon hade kunnat tala om för mig hur verkligheten såg ut, eller i alla fall kan se ut.

 

Många talar om den där underbara känslan när bebisen läggs upp på sitt bröst. Sin egen skapelse, sitt eget barn. Att man är i sin egen bubbla och märker knappt vad som föregår runtomkring. Att bli sydd var ingen skön känsla alls. De använder såklart lokalbedövning men även den gjorde ont, man är ju så känslig efteråt. Det är inte som att barnet är ute och sen är det frid och fröjd.

 

Jo visst är det så. Inte nog med att man redan har haft många smärtsamma sammandragningar och värkar. Efter förlossningen fortsätter det. Moderkakan - som efter förlossningen är ett stort öppet sår, ska dra ihop sig igen. Och det gör det många dagar efteråt. Dessutom är man väldigt öm i magen efter att ha arbetat med sina magmuskler som varit i princip latenta under graviditeten..

 

Det sägs att man efter förlossningen ska få en massa nya krafter och energi, att man blir som en liten duracellkanin. De första dagarna infann sig någon typ av styrka, en energi som gjorde att man inte behövde sömn på flera dagar. Men detta förråd behöver också fyllas på efter ett tag. Det tog mig 1½ vecka, sedan blev jag ordentligt trött. Det spelar ingen roll hur många tupplurar jag skulle ta. Det jag skulle behöva är en hel natt och en hel dags sömn, som mitt egna lilla ide för ett tag. Att slippa vakna flera gånger per natt för att mata, pumpa, diska, byta handduk i sängen osv.

 

Den första veckan efter förlossningen hade jag svårt att ändra position i sängen, att resa mig, att ens hitta en position som man kunde sitta i. Det liksom drog i stygnen och jag var ordentligt öm och svullen. Det blir bättre med tiden, men ömheten finns kvar och det liksom domnar bort ibland när man sitter på toaletten. Dessutom känner man sig ordentligt ofräsch när man får byta binda stup i kvarten och avslaget luktar pyton..

 

Det tog mig 6 dagar efter förlossningen innan jag kunde gå på toaletten. Och då ville det ut.. Jag har haft turen att inte ha varit förstoppad denna period vilket jag är väldigt glad för. Det går inte att ta i och trycka, det får komma av sig själv - och det kan ta många dagar.

 

Helvetet på jorden. Bröstet svullnar, ömmar och blir rött på vissa områden. Det gör ont att röra bröstet och till och med att röra armarna. Tanken på att behöva pumpa eller lägga sitt barn vid bröstet får en att bli tårögd. Efter många varma duschar med massage, nätter utan BH medan mjölken rinner ur brösten så fort man rör sig och bomull i BHn så fort man går ut, så har det gått över. I ena bröstet. På mig har det pendlat mellan höger och vänster bröst och jag har dessutom legat i 40 graders feber två av gångerna och varit för svimfärdig för att stå upp. Jag antar att jag inte ens behöver ha en egen kategori om svidande, såriga bröst som till och med kan få blåsor?

 

Ibland kan jag bli nästintill galen på denna törst. Jag vet inte hur många liter jag dricker om dagen, ändå är jag hela tiden törstig och kissar knappt någonting. Vatten bör finnas med överallt! Mat däremot har inte varit så noga. Jag har inte haft någon matlust alls, däremot känt av ett behov när jag varit nära på att svimma flera gånger. Att både äta och dricka är viktigt för mjölkproduktionen!

 

Upp några gånger varje natt för att sitta och gäspa sig igenom att pumpa båda sina bröst. Jag har dubbelpump som jag hyrt på BB, men pga. mjölkstockningen så måste jag sitta och massera bröstet medan jag pumpar och kan då bara ta ett i taget. När vi ska åka bort är pumpen ett lika stort måste som skötväskan, likaså att sitta borta hos andra och pumpa. Man känner sig inte jättefräsch.

 

 

Trots en graviditet, en förlossning och allt därefter så är det så värt det att skaffa barn, visst är det konstigt? Man vet ju att någonstans på vägen så försvinner ju (förhoppningsvis) alla dessa symtom och man kan känna sig tillräckligt bra i kroppen för att ge sig ut på promenader och njuta av vädret tillsammans med världens finaste lilla tjej. Det kommer att kännas mindre omständigt att åka bort och det blir lättare att vara hemifrån längre stunder. Och ett tips för alla blivande mammor (och pappor), ta er upp ur sängen hur jobbigt det än kan vara. Man mår så mycket bättre av att bädda sängen, hålla rent runtomkring sig och inte ha en massa tvätt på hög. Passa sedan på att vila, ta varje tillfälle man får. Gå ut och njut av vädret, få frisk luft och rensa hjärnan. Det är inte egoistiskt att be om hjälp även om man känner sig tjatig. Det är trots allt ni som gått igenom det största kroppen någonsin varit med om och det är okej att inte vara på topp. Och som sagt, det vänder! ♡