I början av 2011 fick jag se en hund på blocket.En hund som tilltalade mig väldigt mycket. Jag skickade mejl med tjejen för att veta lite mera. Men vi skulle inte ha hund. Det var lika bra för mig att glömma honom. Någon månad senare fick jag veta att han skulle avlivas. Jag drog med mig min motvilliga sambo för att hälsa på honom och vi bestämde oss för att ta hem honom, för att rädda hans liv. Kanske inte ha kvar honom för evigt, men i alla fall göra en god gärning, arbeta upp hunden och ge honom ett bättre hem framöver än det hem han bodde i då. Hunden var undernärd, ovaccinerad, okastrerad, knappt fått sina klor klippta. Han var oerhört stressad, hade stressmjäll och hade fått så dåligt foder att hans tarm var förstörd inifrån. Han sökte aldrig ögonkontakt, han var hysterisk både inne och ute. Han bet sönder allt utom möbler när vi var hemifrån, allt från skor till väskor och innehållet i väskorna. Vi började känna redan direkt att han var nog ett hopplöst fall.

 

Vi började hårdträna direkt. Vaccinera, kastrera, klippa klor, bada. Vi köpte riktigt bra foder för att läka hans tarm och började gå långa promenader för att bygga muskler. Vi tränade ute som inne, ögonkontakt, ögonkontakt. Vi motiverade enbart med beröm. Med kärlek. Vi lade ner dagar (och nätter), allt för hans bästa. Efter 1½ år av träning i med- och motgångar har han blivit en både bästa vän och världens mysigaste och mest avslappnade hund. Han älskar allt, är positiv inställd till allt i livet.

 

Under denna tidens gång fick han en skada, hans skelett hade troligen inte växt ihop ordentligt och det visade sig efter ett tag genom hälta vid överansträngning. Mina milpromenader några gånger i veckan fungerade inte för honom längre. Han fick mer och mer börja vara ensam hemma, han kunde ju inte ens följa med på promenader längre. Min sambo snittar 13-timmars pass på jobbet och det mesta ansvaret låg hos mig. Mina redan långa och stressga dagar i skolan visae sig bli ännu stressigare än jag kunnat ana, då jag knappt hann hem på lunchen längre. Jag hade under en längre tid byggt upp en enorm stress inom mig för att kunna räcka till. Så mycket stress så att jag fick symtom för att gå in i väggen. Men jag skulle väl ändå få leva ett socialt liv och göra annat än att vara hemma direkt när jag kom hem från skolan. Eller? Jag fick dåligt samvete så fort jag lämnade honom, han var ledsen. Han hämtade mina skor och lade i sin bädd för att på så sätt få min närhet. Usch, nu gråter jag. Det var ett oerhört tugnt beslut att behöva förstå, att det var dags för vår bästa vän att byta hem. Något jag varit inställd på från början, men ändå förträngt under en lång tid.

 

Vi försökte under en lång tid hitta det perfekta hemmet till honom och har lagt ner våra själar i det. Efter några veckor fick jag försöka sänka mina krav, förstå att ingen kommer att vara precis som vi vill, göra det vi vill. Utan istället förstå att personen i fråga kommer att få ta över vår älskade bebis, vår bästa vän och såklart kommer göra allt för att han ska fortsätta utvecklas och må bra.

 

Igår kom beskedet. Igår kom alla tårar, all smärta. Igår lämnade han oss. Allt som finns kvar är hans söndertuggade leksaker, pälsen som släppt från hans hårrem. Döda ting. Igår kom han till en ny familj, med en hundkompis. En person som har kompetens när det gäller hundar och som ska fortsätta att arbeta honom till en ännu bättre hund. Jag försöker få mig själv att inse att han verkligen har kommit till ett par som kommer att älska honom lika mycket som vi gör.

 

Jag är glad att vi tog hand om honom, att han skulle slippa avlivas eller komma till fel hem. Jag är glad att vi gett honom en ny chans i livet, att vi trott på honom och gett honom tid till att visa sitt rätta jag. Jag skulle aldrig för en sekund ångra att jag tvingade min sambo att ta hem en helvild hund utan någon respekt eller några gränser. Jag kommer aldrig ångra all kärlek, alla pengar vi lagt ner på honom för att få honom att må bra. Jag skulle heller aldrig ångra att vi gav honom ett nytt hem, eller jo. Kanske under tiden vi sörjer. Jag menar, vem kan möjligen älska honom mer än oss? Det finns bara ett svar på det, ingen. Jag har gett den hunden ett värdigt liv, jag har gett honom all min kärlek. Jag har anpassat mitt liv, gjort allt jag kunnat för att få honom att bli den hund han är idag. Nu är det dags för någon annan att ta över.